Nyhetslista

Tefaldighetskyrkan – min kyrka

6.9.2019 08.29

Siv-Britt Höglund har vuxit upp med Trefaldighetskyrkan som sin kyrka.

Redan i aulan möts jag av dofter som ger mig ro. Jag andas in doften av slocknade och brinnande ljus i ljusgloben men också en doft som finns i själva kyrkan.

Jag söker mig till ”min” plats – bänken till höger bakom korsgången. Bänken där jag kan sträcka ut benen, bänken som knarrar och rör sig en aning.

Jag kommer i god tid för att få vara ensam med min kyrka. Få en stund av andakt. I tysthet få insupa det vackra i kyrkan – tavlorna, blommorna, textilierna. Och efter min tysta stund – musiken från den stora kyrkorgeln. Ibland så mäktig att hela kyrkorummet behövs för att tonerna ska få plats, ibland nästan viskande.

Jag är inte den som deltar i gudstjänsten varje söndag – långt därifrån – men jag är ofta i kyrkan. Ju mer jag tar del av gudstjänster desto mer uppskattar jag dem och har lärt mig att räkna med att få ut något fint av predikan.

När jag var ung tyckte jag om att på julen sitta på läktaren nära den doftande julgranen. Jag minns kören, hur fint den sjöng och hur fint det såg ut med de långa röda kåporna. Tänk om jag då hade vetat att jag själv skulle sjunga i kören – iklädd röd kåpa. Och inte vilken röd kåpa som helst – den jag använder är märkt med min musiklärares namn.

Som stor vän av julen får jag nästan hjärtklappning vid tanken på hur fint det kan vara att inför och med en fullsatt kyrka sjunga de vackraste julsångerna.

En gång hade jag ärende upp i en tom och nersläckt kyrka under en körövning. Ljuset från lamporna i parken silade in genom de höga fönstren och jag stod uppe på läktaren och insöp stämningen. Känslan var så stark att jag fick lust att övernatta i kyrkan. Jag hann njuta en stund innan någon vän av ordning hann ifatt mig och tände belysningen.

Och visst kan den vara värd att synas i all sin prakt – den vackra Trefaldighetskyrkan. Stolt och mäktig står den mitt i vår stad. Så katedrallik men ändå så hemtrevlig med sina dofter, sina färger, sin kör i långa röda kåpor, bänken som knarrar litet. Min kyrka.

Siv-Britt Höglund

Siv-Britt Höglund, förtroendevald och frivilligarbetare i Vasa svenska församling

« Till nyhetslistan