Till nyhetslistan

Föräldrarna2 CMYK.jpg Med tiden har sorgen gett rum för andra känslor. – Vi har fått mera glädje tillbaks, och kan vara tacksamma, säger Nicklas och Sara Södö.

Nicklas och Sara om sorgen efter dottern: ”Ta tid att möta alla känslor”

6.4.2022 15.56

Hur tar man sig igenom en sorg, kanske den tyngsta sorgen av alla: att förlora sitt barn? 
– Man måste vara barmhärtig mot sig själv och låta det ta den tid det tar. Det finns ingen färdig schablon. Man får göra det man orkar och skala av där det behövs, säger Sara Södö. 

Text: Sofie Furu
Foto: Camilla Andersson

Sara och Nicklas Södö berättar lågmält om sin dotter Frida, som togs ifrån dem för sex år sedan. Trots att den då tioåriga Frida inte kunde kommunicera med ord, satte hon avtryck hos människor. Det har paret fått höra från flera håll. 
– På något sätt utstrålade hon sånt lugn. Jag tror inte att hon hette Frida för intet. Utan att romantisera var hon faktiskt en fridens budbärare, även om hon led av sina smärtor, säger Sara.

Då Frida var drygt ett och ett halvt år diagnosticerades hon med sjukdomen INCL, en genetisk, framskridande sjukdom som tar ifrån barnet rörelse- och kommunikationsförmåga, och som inte har något botemedel. För familjen var beskedet en svår chock.
– Jag minns platsen, rummet, den övergripande overklighetskänslan. Man var där men ändå inte där, säger Sara.  
Vid den tiden var Sara och Nicklas redan utmattade. De turades om att ta nätterna då dottern kunde ha svårt att komma till ro. 
– Jag var uppe tills klockan tre, sen sov jag några timmar och for till jobbet. Eller så steg jag upp klockan tre och åkte till jobbet på morgonen, säger Nicklas.
Småningom fick de tidvis avlastning då Frida fick plats på ett boende.

 

Den första tiden efter dotterns död gick som i ett töcken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trötthet tog ut sin rätt

På morgonnatten efter sin tioårsdag gick Frida bort. Samtalet från boendet kom som en överraskning, för Frida hade haft en bra period just då.  Att det skedde i samband med födelsedagen var tankeväckande.
– Jag hade ju suckat i mina böner att tio år, mer orkar jag inte, säger Sara. 
Tanken på att släppa taget om dottern hade långsamt hunnit mogna.
– Hur absurt det än låter tänkte jag att jag ger henne hellre ifrån mig än att jag ska se henne vara jättedålig.
Den första tiden därefter gick som i ett töcken. Åratal av påfrestning och trötthet tog ut sin rätt.
– Vi klarade inte av att ta initiativ till nästan någonting, säger Nicklas.
Samtidigt hade de Fridas storebror Oscar och babyn Erik som krävde att vardagen skulle rulla på.

Nicklas ger ett tips till människor i liknande situation.
 – När det var som tyngst försökte jag att tänka efter vad jag minimalt behövde klara av den dagen för att vara nöjd. Det gäller att hitta en rutin, inte kräva för mycket av sig själv, och på så sätt få tid till vila. Jag hade en tro på att om man hålls över ytan så kommer man på längre sikt upp, säger han.

 

Frida Södö blev tio år gammal.

 

Varje dag till graven

Nicklas började jobba två veckor efter att Frida gått bort. Även om han inte var den effektivaste på arbetet ville han hitta en vardag som rullade på. 
– Men varje dag under flera veckor, körde jag förbi gravgården på vägen hem från jobbet, säger Nicklas. 
Graven var viktig särskilt under den tidiga sorgeprocessen.
– Där blir det så fysiskt, graven var nästan det enda som fanns kvar. Det var det närmaste man kunde komma Frida, samtidigt som man ju inte vill tänka att hon ligger där, säger Sara, och beskriver hur hon brukade göra:
    – Det finns en liten ängelstaty som sitter där, och jag behövde på nåt sätt känna på ängeln för då fick jag något i händerna.
    Sorgen var i början bedövande, och länge både stark och djup. Känlan av hudlöshet var påtaglig. Men långsamt förändrades den. Nicklas och Sara beskriver sorgen lite som en vågrörelse, där vågorna i början är stora men sedan minskar.    
– Det kommer nya intryck, man bearbetar, pratar om saker, sörjer, läser böcker, lyssnar på musik, vistas i naturen. Det är viktigt att man tar sig tid att möta alla känslor, säger Sara.
Lillebror Erik har en speciell relation till systern, trots att han bara var tre och en halv månad när hon gick bort. 
– Han har haft en magisk närhet till Frida, jag kan inte förklara det på annat sätt än som en gudagåva. Han kunde säga att han träffat henne på natten, eller att han ska gå och leka med henne. Han har varit en sorgelindrare i vårt hus, säger Sara.

 

Nicklas och Sara beskriver sorgen som en avtagande vågrörelse. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

   

Olika processer

Att vara två som sörjer har också sina utmaningar. När den ena hade en lite lättare dag, kunde den andra vara på väg neråt. 
– Då kunde man ha känslan att nää, jag orkar inte med dej om du ska vara så där låg. Det där har vi fått jobba med i många år, och jag vet inte om vi är i mål ännu, säger Sara.
Ändå beskriver paret hur den vikande sorgen småningom gett större rum för andra känslor. 
– Vi har fått mera glädje tillbaks, och kan vara tacksamma.