Vad räknas som ett liv?

De många orden blir få, livet krymper ihop, den stora vida framtiden blir ett ynkligt nu. Sedan rinner också denna värdefulla stund som sand mellan fingrarna. Det är tyst och fortsätter att vara tyst kring ett barn vars födelse och död är den samma.

Var det ett liv? Kan jag sörja det som ingen vet?

Är det något fel på mig? Är jag oduglig som förälder?

Att få barn – är det ett mått på att lyckas? Är lycka det samma som att lyckas?

Vad är ett liv? Är det längden som avgör?

Sorgen över barnet som inte fick gå in i den framtid som skulle bli barnets är svår. Sorgen över den förlorade framtiden, det olevda livet, är det som blir kvar. Det är tomt och tyst.

Sorgen över barnet
som inte fick gå in i den framtid som skulle bli barnets är svår.
Sorgen över den förlorade framtiden,
det olevda livet,
är det som blir kvar.
Det är tomt och tyst.

Då framtiden inte finns söker sig tanken bakåt till minnena. Också för barnet utan levnadshistoria finns ett liv, men det var inte synligt för våra mänskliga ögon. Mamma kunde kanske känna det. ”Du såg mig innan jag föddes”.

Den lilla människan har en hand och en fot, en liten hårtofs. Barnet syns på foton. Vårt sinne söker tecken på livet som gick förbi och lämnade avtryck. ”I din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt”.

”I din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt”.

För att hedra detta liv behöver vi former för att ta avsked. Alla liv har en början och ett slut. Alla liv som kommit till sitt slut är ett helt liv. Alla liv är värda högaktning. Sorgeandakten, jordfästningen, gravläggningen, minnesstunden är stunder som ger minnen att återvända till. De ger tankar som för sorgen och saknaden in på nya vägar.

Sorgen är en väg att gå tillsammans med den som dött och tillsammans med dem som minns. Ur sorgen kan ett nytt och annorlunda liv stiga fram. Ett liv med en annan mening, ett djup som inte fanns där förut. ”Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd”.

Citaten är hämtade ur Psaltaren i gamla testamente, psalm 139. Den brukar jag läsa ur vid minnesstunden för barn som dött under graviditeten eller i samband med förlossningen i stilla rummet i centralsjukhuset i Vasa.

Rose-Maj Friman
sjukhuspräst

Vi kommer att publicera flera artiklar som behandlar temat sent missfall på Vasa svenska församlings nyhetsspalt under våren. Länkar till nyheterna sätts ut på Facebook.