Nyhetslista

Till nyhetslistan

En kvinna och man sitter på en köksbänk. Kvinnan har en tavla som föreställer en familj i sin famn. För Piritta Pitkämäki Ihatsu och Jukka Ihatsu är sorgen inte främmande. De vet hur det är att förlora barn och samtidigt drömma om livet med dem.

De är föräldrar till fyra änglabarn

31.3.2020 12.42

Piritta Pitkämäki Ihatsu och Jukka Ihatsu har fyra barn på jorden och fyra barn i himlen. För dem är begreppet sent missfall alltför bekant.

På en åker i Rejpelt står ett grått trähus. I trädgården gungar vinden en gunga som omsorgsfullt knutits upp i ett träd och på marken väntar leksaker på att små händer ska plocka upp dem.

I huset bor Piritta Pitkämäki Ihatsu, Jukka Ihatsu och deras fyra barn: Kristian, Virja, Tiitta-Alina och Maxmilian. Det är en stor familj, men den kunde ha varit större.

Jukka hämtar en tavla som Piritta målat. På tavlan syns en mamma, en pappa och åtta barn. Fyra av barnen omges av ett särskilt ljus.

– Den här tavlan hjälper oss att förklara vår familj. Vi har fyra barn på jorden, men också fyra barn i himlen, säger Piritta.

Tavla med målad bild av en kvinna och en man och åtta barn. Fyra av barnen har en gloria kring huvudet.

Piritta har målat en tavla som beskriv­er familjen såsom den är.
För barnen är det viktigt att säga att det finns åtta barn i familjen.

Hjärtaktiviteten saknades

2012 väntar Piritta och Jukka sitt tredje barn. Piritta mår inte särskilt bra, men hon och maken är lyckliga över att de ska få tillökning.

När Piritta går in i den 19:e graviditetsveckan ska hon besöka rådgivningsläkaren. Hon känner sig skör och trött och ber Jukka följa med som stöd och det gör han – det är Piritta i dag väldigt tacksam för.

Läkaren undersöker Piritta och allt är som det ska, men när läkaren för ultraljudsapparaten över Pirittas mage händer något – läkaren ser inte någon hjärtaktivitet.

Paret får en remiss till Vasa cen­tralsjukhus och där bekräftas deras värsta farhåga: barnet i livmodern lever inte längre.

– Det var en total chock. Allt hade ju gått bra med de två första barnen, säger Jukka och skakar på huvudet.

Sent missfall

Piritta och Jukka får veta att de drab­bats av ett så kallat sent missfall. Det innebär att graviditeten avbryts av sig själv mellan den 12:e och 22:a gravidi­tetsveckan.

Piritta får en ny tid till sjukhuset – två dagar senare – då hon ska få medicinsk hjälp att föda barnet. Sedan skickas paret hem.

– Det var hemskt att åka hem och veta att barnet i magen inte längre lever. Vi var mitt uppe i en renovering och jag minns att jag skurade golv och grät, säger Piritta.

En man och en kvinna sitter vid ett bord.

 

Fick hålla pojken i sin famn

Två dagar senare föder hon det lilla barnet – en pojke – och barnmorskan frågar om de vill se honom. Det vill Piritta och Jukka.

– Jag var med i ett diskussionsfo­rum på nätet där det fanns andra som hade varit med om samma sak och de gav rådet att hålla barnet. Jag är glad att vi gjorde det, men det var hemskt att tvingas ge bort honom sedan. Det här är något som ingen ska behöva vara med om, säger Piritta.

Hon har rätt. Ändå har Piritta och Jukka – mellan 2012 och 2019 – varit med om just den här scenen tre gånger till. Läkarna har gjort alla möjliga undersökningar, men har ändå inte kunnat ge paret en förklaring till varför just de drabbats av flera sena missfall.

– Det har varit ett hårt arbete, men jag har accepterat att vi kanske aldrig får veta, säger Piritta.

Svårt att acceptera

För Jukka har det varit svårare att acceptera. Han beskriver sig själv som en människa som behöver tydliga svar på frågor och att det nästan ätit upp honom inifrån när det inte har varit möjligt att få några.

– Det har varit tungt.

Så beskriver paret även sorgebear­betningen. De har gråtit, gråtit och gråtit. De har talat med familj och vänner och gått i terapi. De har tittat på den ena dåliga tv-serien efter den andra, skrivit sånger, målat tavlor, planterat rosor och byggt en terrass.

– För att kunna lämna något bakom sig måste man gå mot något, säger Jukka.

Barnen har inkluderats i sorgen

Maxmilian har tröttnat på att spela Ninjago i vardagsrummet, kommer till köket och kryper upp i sin pappas famn. Jukka och Piritta har varit noga med att också inkludera barnen i sor­gen, för de har ju trots allt förlorat ett syskon. Varje jul och allhelgona besök­er familjen begravningsplatsen i Vasa och tänder ett ljus vid minnesplatsen för dödfödda barn.

Piritta och Jukka säger att de verkli­gen gjort allt de kan för att kunna leva sig igenom smärtan som uppstår vid förlusten av ett barn.

– Bara den som varit med om sam­ma sak vet hur det känns, säger Jukka.

Piritta stryker med handen över sin makes axel. Hon berättar att de mitt i all sorg fått höra många okänsliga kommentarer. Folk har till exempel påstått att de vet hur det känns eller sagt att Piritta och Jukka inte behöver vara ledsna, för de har ju redan barn.

– De förstår inte att fast vi är jätteglada för de barn vi har, så ville vi ju ha just de här barnen också. Och är man ledsen så ska man vara ledsen. Det har man rätt till. Folk har ett behov av att säga något, men ibland är det bäst att vara tyst, säger Piritta.

Många har tröstat

Som tur har parets sorg även mötts av tröstande ord, axlar att gråta mot och vänliga gester. Hon minns till exempel då två av hennes kollegor kom hem till dem med blommor och mat.

– Det var så fint gjort, säger hon och då strömmar tårarna ner för hennes kinder.

Hur har ni orkat ta er igenom allt det ni har varit med om?

– Vi är så envisa och vi vägrar att ge upp. Det känns lite som då Jakob brot­tades med Gud och sa till honom att han inte ger upp förrän Gud välsignar honom, säger Piritta.

Under de senaste åren har hon rik­tat mycket ilska mot Gud för all smärta hon och hennes man tvingats utstå, men till sist har hon ändå hittat någon slags inre frid.

– Jag tror att Gud är vår skapare. Han är stor och jag är liten och jag får bara lita på att det som han väljer är rätt.

Det har blivit mörkt utanför det gråa huset på åkern och endast månen och stjärnorna ovanför lyser upp det. Någonstans bortom stjärnorna finns Bärtil, Elviira, Lilli och Vilja. Bar­nen som skapades för himlen – Piritta och Jukkas änglabarn.

 

Piritta Pitkämäki Ihatsu
Piritta Pitkämäki Ihatsu är 40 år, kommer från Ilmajoki och är ungdomsarbetsledare. För tillfället arbetar hon som vikarierande missionssekreterare i Vasa svenska församling.

Jukka Ihatsu
Jukka Ihatsu är 40 år och har bott på många platser och länder i sitt liv och har därför svårt att ge ett direkt svar på varifrån han kommer. Han är ungdomsarbetsledare och arbetar i Kvevlax församling.

Text och foto: Ida Erikson

 

Under våren 2020 publicerar vi artiklar som behandlar temat sent missfall på Vasa svenska församlings nyhetsspalt. Länkar till nyheterna sätts ut på Facebook.