Viktigt med avsked

När Janica Kaihoniemi väntade sitt tredje barn kände hon på sig att något inte stod rätt till. Hon hade fött två friska bebisar förut, efter lyckade graviditeter.

Ultraljuden visade inga fel, inte hel­ler de hon bokat på egen hand via den privata vården för att vara riktigt säk­er. Allt var normalt och ändå släppte inte den intensiva känslan.

I vecka 21 fick hon beskedet att bar­net i magen inte levde längre, och att det inte levt på några veckor. Trots alla misstankar kom saken som en chock.

– Jag fick veta det här på en onsdag, minns Janica. På torsdag smälte jag den värsta chocken, på fredag satte de igång förlossningen och på lördagen födde jag barnet.

Analys av vad som gått fel

Barnmorskan Paula Mylläri, som jobbat på Vasa centralsjukhus i femton år, säger att de här förlossningarna är den svåraste saken med jobbet, sam­tidigt som hennes insats känns extra viktig då de sker. Hon är en av dem som jobbar närmast mammorna som förlorar sina barn på det här sättet, antingen innan eller under förlossnin­gen, och hon har gått många kurser i temat.

– Vi funderar noga på vad som gått fel, säger Paula. Och så har vi mappar där vi bokför alla skeden i förlossnin­gen, klockslag för klockslag.

Rent kliniskt räknar man i veckor när det gäller hur saken ska hanteras på sjukhuset. I de tidigare veckorna pratar man om missfall och i graviditetens senare skeden kallas det för förlossning även om barnet inte lever längre.

Men genom åren har Paula märkt att mammornas sorg kan vara precis lika stor oavsett.

– Sorgen är inte lika klinisk som tabellerna, säger hon.

Därför vill hon och kollegorna hela tiden ligga steget före och möta de sörjande mammornas behov, innan de själva kanske ens lagt märke till behoven. De tar till exempel vara på en hårtofs från bebin och ett hand- och fotavtryck. Detaljer som kan bli viktiga minnen i framtiden.

– Om familjerna inte vill ta emot det sparar vi minnena i ett kuvert ifall de ångrar sig.

Personlig avskedsstund

Tillsammans med sjukhuspräst Rose-Maj Friman erbjuder man familjerna en personlig avskedsstund i sjukhusets kapell – en ceremoni som liknar en begravning. Det här sker in­nan barnet förs till gravgården i Vasa.

– Vi vill ge de här familjerna ett berättigande, säger Rose-Maj.

–Sorgen efter ett dödfött barn kan vara minst lika svår som andra sorger, speciellt då det här är en sorg vi sällan talar om. Familjerna och mammor­na lämnas oftast ensamma med alla känslor och frågor, och omgivningen kanske inte förstår att sorgen efter ett barn som aldrig har funnits kan vara så stor.

Janica Kaihoniemi valde först att tacka nej till den personliga avskedsstunden i kapellet. Hon skulle senare komma att ändra sig, men först ville hon låta bebin kremeras tillsam­mans med de övriga avlidna bebisarna som inte heller skulle begravas.

– Det är det andra alternativet, förklarar Paula. En gång i året håller vi en gemensam kremering för alla bebi­sar vars familjer valt att inte begrava.

Tänkte rationellt

Janica Kaihoniemi minns att hon tänkte ganska rationellt när hon valde kremeringen.

– Jag jobbar på ett apotek och lever med medicin hela dagarna och vet hur mycket som faktiskt kan gå fel här i livet. När jag såg mitt nyfödda barn blev upplevelsen jättestark, för jag såg så tydligt att något var fel och jag undrade till och med om det här var ett barn eller inte.

– Kan man kalla det här för ett barn? Det minns jag att jag frågade mig själv flera gånger.

Men sen ändrade hon sig alltså om kremeringen, för hon kunde inte sluta tänka på barnet. Hon bad om att få hålla avskedsstunden i kapellet, för att sedan också begrava sitt barn på en särskild plats på gravgården – minnesplatsen för dödfödda.

Dessutom ville hon veta vad som gått fel och när det togs prover visade det sig att hennes barn haft triploidi, alltså tre kromosomer i varje kromo­sompar.

– Ett barn med triploidi lever sällan så här länge ens i magen, säger Jan­ica, och för mig blev det viktigt med kunskapen, och med ritualerna. Det hjälpte mig att greppa sorgen, och att uttrycka den.

Rose-Maj Friman tror att vi håller på att förlora kontakten med riterna i takt med att samhället blir mer seku­lariserat, och att vi därmed går miste om något betydelsefullt.

Avskedsstunden viktig

För Jonna Jantunen var det också just avskedsstunden i kapellet som blev det mest betydande momentet i sorgen efter hennes nyfödda, avlidna bebis. Hon hade blivit gravid samma år som Janica, år 2018, och efter flera infektioner blev det förlossning i femte månaden. – Jag gick till läkaren på en måndag, minns Jonna. På tisdagen väntade jag, på onsdag fick jag diagnosen bakteriell vaginos. På lördag morgon började jag blöda, men ändå så pass lite att jag kunde stanna hemma ända till sönda­gen.

Och på måndag kväll, i nittonde veckan, kom den lilla bebin ut, redan avliden. Kroppen var så liten att den rymdes i Jonnas hand.

– Min man var med och vi fick sova på sjukhuset första natten, minns Jon­na. Hela familjen tillsammans.

Familjen erbjöds krishjälp, men hur mycket Jonna än pratade med psykologer och läkare var det ändå den andliga biten som hjälpte henne mest. Ritualen i kapellet och att få ta farväl, även om bilfärden från sjukhuset till minneslunden på gravgården var den tyngsta hon varit med om.

Också hösten efteråt var tung. När Jonna hörde skämt på radion kunde hon inte begripa att folk bara skrattade som om inget hänt. Hon kände också mycket skuld och undrade varför det här hade hänt just henne.

Men mannen, släkten och famil­jen var viktig. Och samma höst lärde Jonna också känna Janica, som gick igenom samma sak, och de märkte båda hur bra det var att inte känna sig ensam om erfarenheten. Därför har de startat en grupp nu, tillsammans med bland andra Paula Mylläri och Rose- Maj Friman.

Allmänna minnesstunder

Tre gånger i året ordnar de allmänna minnesstunder för barn som dött under förlossningen eller innan de föddes. Stunderna består av stilla musik, bibelläsning, diktläsning och bön. Och så en diskussion på slutet.

– Den här sorgen är så utbredd och vanlig och det är så onödigt att mammorna bara ska vända den in i sig själva och vara helt ensamma om den, säger Rose-Maj.

Hon säger också att det finns tankar på att ordna liknande minnesstunder för personer som kanske börjat sörja efter en abort.

För alla sorger räknas, också de oväntade. Och vi behöver hjälpas åt och skapa riter som kan lätta och hjälpa mänskor att gå vidare i sina liv, istället för att de ska fastna i sorgen, ensamma.

Jonna Jantunen och Janica Kaihoniemi har båda fött änglabarn.
De är med och planerar och genomför Stilla stunder på Vasa centralsjukhus.

Idag väntar både Janica och Jonna barn igen, och de njuter av gravidi­teterna.

– Då jag fick sörja ordentligt blev det också lättare att vara glad igen, säger Jonna.

Hon har tatuerat in ett minne av sin första bebis på armen, namnet Toivo, och samma dag som han egentligen var beräknad till världen födde hennes bästa vän en dotter, som nu är Jonnas fadderbarn.

– Och det känns otroligt fint att det föddes en så viktig person just den dagen, säger Jonna.

Stilla stund på Vasa centralsjukhus

• För barn som dött i missfall eller i samband med förlossningen.
• Samling vid centralsjukhusets huvudingång.
• Tillfällena är tvåspråkigt.
• Stilla musik, bibelläsning, diktläsning och bön.
• Mammor, barnmorska och sjukhusprästen deltar i samtalsstunden efteråt.

Text: Hanna Klingenberg
Foto: Camilla Andersson