Nyhetslista

Till nyhetslistan

Två kvinnor arbetar på en grönskande gravgård.

Man blir aldrig immun mot döden

3.6.2020 15.17

Då klockorna ringer under arbetspasset på gravgården reagerar arbetstagarna och de påminns om att de arbetar kring sörjande.

Det finns mycket liv på gravgården i Vasa. Träd och buskar. Småfåglar. Harar, ekorrar och rävar som trivs och smyger omkring. Och av dem kan hararna kanske vara lite besvärliga, eftersom de äter upp de planterade blommorna.

– Men man kan alltid ersätta en blomma.

Det säger Annette Ratilainen som är arbetsledare på Vasa kyrkliga samfällighets begravningsväsende. Helheten innefattar en gravgård i Lillkyro, både den gamla och den nya gravgården i Vasa, ett kollegium på tretton anställda som jobbar året om – och så alla sommarfåglar som kommer på våren då naturen vaknar till liv. För även om mänskor dör och begravs året om – och på gravgården blir alla Vasabor begravda, oavsett religion – så är det sommaren som är den jäktigaste tiden. Då behövs 65 extra sommarjobbare för att klippa gräset, räfsa, sköta om gravarna och plantera nya blommor där hararna har varit framme.

Två kvinnor sitter på huk och rensar ogräs vid gravar.

Begravningsväsendet i Vasa kyrkliga samfällighet anställer varje år 65 sommar- och säsongsarbetare.

Annette är utbildad trädgårdsmästare och har jobbat på flera plantskolor tidigare, och även om arbetet på gravgården också handlar om växtlighet och grönska, så är miljön helt annorlunda. Efter fjorton år som arbetsledare finns det fortfarande saker som hon inte vant sig vid. Små kistor, till exempel.

– Man blir aldrig immun mot döden, säger Annette, och här påminns man om den varje dag. På gravgården tänker man också på respekt och värdighet på ett annat sätt än man gör på en plantskola.

Annette Ratilainen.

Annette Ratilainen arbetar som arbetsledare på begravningsväsendet i Vasa kyrkliga samfällighet.

– Man får hela tiden minnas att man faktiskt arbetar bland sörjande och att de som kommer på besök är här för sina kära.

Därför brukar personalen alltid dra sig undan vid begravningar och se till att hålla sig lite i bakgrunden.

– Bland sörjande passar det inte heller att gå omkring och se slapp ut, eller att sätta sig på en gravsten för att ta en paus.

Eftertanke

Framför en av gravarna är Hannele Back fullt sysselsatt med att fixa rabatten. Det här är hennes första år som sommarjobbare och hittills har hon trivts bra. Bäst är de omväxlande arbetsuppgifterna och att få vara utomhus hela dagarna. Hon har kontrakt i fyra månader, från maj till augusti, och arbetsdagen börjar klockan sju och slutar halv fyra.

– Att börja dagen så pass tidigt är det enda kruxet, säger Hannele som är kvällsmänska.

Då klockorna ringer mitt i arbetspasset reagerar hon alltid.

– Man tänker att nu har någon dött igen, nu är det någon som har mist någon.

Det är samma sak då hon jobbar vid en enskild gravplats. Då läser hon alltid namnet på gravstenen i något skede, och kollar årtalen.

– Och så undrar jag hurudant liv den mänskan levde och vem den mänskan var. Och om det är någon som inte levde så länge, märker jag det alltid.

Hannele Back rensar ogräs på en grav i en lummig del av gravgården.

Hannele Back arbetade förra sommaren första året som sommarjobbare på gravgården i Vasa. Senare fortsatte hon som säsongsarbetare.

Olika begravningssätt

Innan Hannele började jobba på gravgården hade hon en viss idé om hur det skulle vara. Associationerna var vita kistor och stora gravstenar. Därför kom det som en överraskning att det också fanns ett krematorium mitt på gravgården, och att askan efter de avlidna kunde spridas ut i en minneslund på gravgårdens nya sida.

– I själva verket kan man begravas på flera olika sätt här, berättar Hannele, och kistbegravningar är inte längre lika vanliga.

Precis som Hannele hade också Vesa Korpi en lite annan bild av sin arbetsplats innan han började jobbet. I själva verket sökte han en vaktmästartjänst och såg framför sig hur dagarna skulle gå ut på att fixa och reparera olika grejer. Så att hans kontor sedan befann sig i en glasbox mellan de två krematorieugnarna på gravgården var lite oväntat. Men han har aldrig ångrat att han tackade ja till jobbet när han fick det. För dagarna är både varierande och meningsfulla, och att leva så pass nära döden i jobbet gör honom extra ödmjuk inför vad som på riktigt är viktigt i livet. Enligt Vesa är det relationerna och familjen som är det viktiga.

Vesa Korpi sitter vid ett arbetsbord i ett rum med gula kakel.

Vesa Korpi trivs med arbetet som vaktmästare på gravgården. 

Han påminns hela tiden om att det är någons allra närmaste som gått bort då han hanterar en kropp. Först då den anländer i kistan efter begravningsceremonin, och så genom hela processen, tills kroppen lämnar hans arbetsrum i en urna. Själva kremeringen räcker ungefär en och en halv timme, och askan hälls sedan i den typ av urna som önskats. Den som begravs i urnelunden får en egen gravsten och en egen urna. Den som begravs i minneslunden får askan placerad direkt i jorden. Vid val av minneslund har man möjlighet att få den avlidnes namn graverad på en platta eller sten, graveringssättet varierar mellan olika minneslundar.

Minnesmärket Båten

Minneslundens gräsmatta är formad som böljande svallvågor och den omgärdas av små, runda stenar som nästan ser mjuka ut. Områdesansvariga Anna Falk har varit med och planerat den vackra stenformationen. Hon hör också till sommarfåglarna, men som ansvarig anländer hon lite tidigare och avslutar säsongen lite senare än de andra.

– Jag jobbar från slutet av april till slutet av oktober och ansvarar för fyra områden här på gravgården, säger hon.

Det betyder att hon delar ut uppgifter samtidigt som hon själv också jobbar med samma saker. Hon trimmar gräs och klipper häckar och trivs med omväxlingen, men allra bäst är det ändå att få vara med om att planera något nytt som sedan också blir bestående. Som de mjuka stenarna runt minneslunden. Förutom urnelunden och minneslunden finns det också ett tredje begravningsalternativ efter kremeringen på gravgården i Vasa, och det är ”Båten”, ett minnesmonument med en tillhörande park där den avlidnes aska kan strös ut.

Ett minnesmärke av rostigt järn som föreställer skrovet av en båt med mast.

Minnesmärket Båten.

Monumentet föreställer fören av ett skepp och har planerats av Juha Rintakallio. Den första som fick sin aska utspridd på den delen av minneslunden var en arbetsledare på gravgården, Olavi Raimo Rantala, som gick i pension år 2006. Kollegan Annette Ratilainen minns begravningen som väldigt speciell.

– Att vara med och sprida ut sin kollegas aska på den plats där han själv arbetat är något man aldrig glömmer.

Majoriteten väljer kremering

Den som planerar en gravgård tänker också mycket på växtlighet och grönska, precis som arbetarna, men främst utgår man ändå från gravplatserna i sina skisser.

Förr fanns det bara kistgravar, men sedan Vasas första urnelund planerades på 1980-talet, har kremeringarna ökat och nu är de till och med i majoritet. I 70 procent av begravningarna ingår numera kremering, och urnelunden blir sakta större. Sakta, eftersom urnegravar inte är lika stora som kistgravar, och eftersom många inte heller begravs i urnelunden, utan i minneslunden där utrymmet i princip är obegränsat.

Alla jag pratar med på gravgården har kommit fram till hur de själva vill begravas, och också där är kremeringen i majoritet. Det är praktiskt med en grav som ingen anhörig behöver komma för att sköta, och slutresultatet är ändå detsamma. Bara att den ena processen räcker tjugo år och den andra tar en och en halv timme.

– Utom i Lillkyro, berättar Annette. Där tar förmultningsprocessen upp till femtio år, eftersom jordmånen är en annan.

Ekorrar räddas också. På båda gravgårdarna ser man ändå till att rädda alla liv som räddas kan, medan man ännu har chansen. Därför finns det rep i alla regntunnor på sommaren, så att ekorrar och andra smådjur som har trillat i ska kunna klättra upp och överleva, och springa vidare bland gravarna och blommorna och träden.

 

Text: Hanna Klingenberg
Foto: Camilla Andersson

Artikeln har ingått i församlingstidningen Kyrknytt nummer 2/2020.