”Det kan hända vem som helst”

Text och foto: Sofie Furu

Kollegorna Luisa Tast och Hanna-Maria Hakala kommer båda från hem där pappan är präst och mamman diakon. Men yrkesvalet gick olika till för dem.
– Diakon var det enda jag ville bli. Jag var den som lyssnade på andras problem, jag upplevde att det kanske var en gåva jag har, säger Luisa Tast.
För Hakala var det definitivt inte klart i tonåren.
– Det var tvärtom, det var knappt jag visste något om diakonens jobb. Jag blev först socionom, men tryggheten inom församlingen saknades, säger Hanna-Maria Hakala.
Båda har nu jobbat inom diakonin omkring femton år, och de ser en klar förändring i vem det är som behöver diakonins hjälp. Förut var klienten ofta en medelålders man med någon typ av missbruk, som stod utanför arbetslivet  och konkret behövde exempelvis återkommande mathjälp.
Nu är det yngre människor med stora problem som vänder sig till diakonin. De kan ha varit i arbete, men så händer något, till exempel att familjen drabbas av sjukdom.
– Ekonomin störtdyker, vad ska man göra av alla skulder? Socialen och Fpa ser på bruttoinkomster, de räknar inte skulder och lån som en utgift. Vissa klienter hamnar i en skuldspiral där man lever på kredit. Och snabblånen - de borde vara olagliga, säger Tast.
 

Tempot har ökat

Diakonerna märker också effekterna av att tempot i samhället ökat.
– Det krävs så mycket av den enskilda människan, vem som helst kan ha svårt att klara av allt. Så om det händer något i den egna familjen eller släkten blir det för mycket, säger Hakala.
Även om det är ekonomin som gör att klienten tar kontakt, är det sällan så enkelt att man enbart behöver ekonomiskt stöd. Det är toppen på ett isberg, som kan ha byggts upp under lång tid.
– Oftast väller det fram en massa annat, och det blir ett själavårdssamtal. De mäktar inte med allt, kroppen börjar ge symtom, slutar fungera. Det psykiska och fysiska är så inlindat i varandra. Oftast är det en mångfacetterad problematik när klienten väl är hos oss. De har försökt via hvc, sjukhus, Fpa, socialen. Vi brukar kalla oss den sista luckan, säger Tast.
Diakonin kan ofta verka på ett mer flexibelt sätt än samhällets andra socialtjänster. Hjälpbehovet reds noggrant ut innan någon får ekonomisk hjälp, men det är ändå ett bredare perspektiv man tar på klientens situation.
– Vi plockar upp dem som faller emellan systemen. De kan ha en euro för mycket i inkomst för att få något från Fpa. Om det kommer nåt överraskande, om tvättmaskinen går sönder eller man får enorma sjukhusräkningar, kan vi stöda upp den delen, säger Hakala.
 

Många klienter känner skam över att kontakta diakonerna, berättar Luisa och Hanna-Maria.


Skamfyllt att söka hjälp

Hos diakonin får besöket ta den tid det tar, det är inte bråttom vidare. Att hamna i en sån kris att man är tvungen att få hjälp av diakonin är för många klienter även skamfyllt. Här betonar diakonerna att det faktiskt kan hända vem som helst. Alla kan drabbas av oförutsedda svårigheter som sjukdom eller arbetslöshet. Det betyder inte att man gjort något fel.
– Klienterna är vanliga mänskor som du och jag. Jag brukar säga åt dem att idag är det du som sitter på den där sidan bordet, och imorgon kan det vara jag, säger Hakala.
– Så säger jag också ofta, för det finns en skam i att ta kontakt med oss. När man går igenom deras ekonomui kan de ha en bättre lön än jag, de har bara en helt annan situation. En ödmjukhet har jag nog fått inför jobbet, säger Tast. 
Mellan diakonen och klienten finns ett förtroende, men det gäller även för diakonen att inte dras in för mycket.
– Man behöver hålla en viss distans för att orka höra om alla tragedier i människors liv. Men det är klart att man skapar en relation speciellt om man träffar klienten många gånger, säger Hakala.
– Det är mitt största problem i jobbet, att jag börjar tycka så mycket om dem, säger Tast.

Barn och hundar ger avkoppling

Diakonen har ingen fastslagen arbetstid, vilket gör att de får vara extra uppmärksamma på att dra gränser, både när det gäller tillgänglighet och arbetsmängd.
– Man kanske inte svarar i telefonen om nån ringer sent på kvällen, och man godkänner inte klienterna som vänner på some. Det måste finnas en gräns både från vår sida och från deras. Men det är inte lätt, säger Hakala.
Hon har ett ungefärligt system för att reglera arbetstiden. 
– Jag delar dan i tre block och försöker jobba två av de blocken. Och om jag jobbar från morgon till kväll en dag så tar jag en annan lite kortare. Men det kräver jättebra koll.
Tast inflikar att det är lättast att reglera arbetstiden så länge man har familj och barn hemma.
– Då finns det en viss tid man ska vara hemma. Då barnen är utflugna blir mycket svårare.
Det kan dock vara en utmaning att stänga av jobbtankarna.
– Det är kanske det jag jobbar mest på, mer än timmarna. Men jag är lycklig som har 20 minuter i bilen på väg hem, då hinner jag ställa om, säger Tast.
Hakala har ett annat sätt att avbryta tankarna på jobbet.
– Mina hundar är mina själavårdare. Jag går ut i skogen med dem, kanske med en ljudbok i öronen så jag får tänka på nåt mindre allvarligt.

I diakonismycket sammanflätas korset, ankaret och hjärtat. 

Alltid tre i rummet

Vilken plats har den kristna tron i jobbet? Eller omvänt: “måste” man höra om Gud ifall man vänder sig till diakonin? 
Här säger Tast och Hakala att de går på magkänslan.
– Det beror på om det finns en öppning där. Det är inte ett måste att prata andliga saker, men om jag upplever att jag vill be för dem så frågar jag, och jag har inte fått ett nej ännu. Det ena kan leda till det andra, säger Tast.
Det var så församlingens “Bön och Lovsång” kom till, det behövdes ett tillfälle med låg tröskel att komma till för dem som är nya i sammanhanget.
– Man märker om det finns en andlig längtan, och då bjuder man in. Vi upplevde att det fanns ett behov hos dem att komma med, att dela gemenskapen, men gudstjänstlivet var det ännu för hög tröskel till, säger Tast.
Hakala säger att frågor om Gud ändå kommer upp i många samtal med klienter.
– Och fast vi inte själva börjar prata om tron så vet ju alla att det är församlingen de kommer till, de har möjlighet att ta upp sånt. Jag tänker själv att tron är med i alla samtal vi har, vi är tre personer i rummet.

Hur bemöter man frågor om varför Gud låtit just dem falla till botten? 

Att svara är inte enkelt eftersom diakonerna inte har något svar.
– Klienterna kan uppleva att det är en bestraffning, att de gjort något fel. Och då får vi lyfta det från deras axlar, svårigheterna är ingen bestraffning, säger Tast.
Hakala visar på diakonismyckets symbolik, med korset, ankaret och hjärtat.
– Tron finns i allt diakonin gör, och vi försöker också få klienterna att tro på sej själva. Hoppet står för att vi försöker inge ett hopp om framtiden, både för dej och din relation till Gud. Och hjärtat står för kärleken till medmänniskan, du är inte ensam.
 

Diakonin firar 150 år

• År 2022 firas som diakonins jubileumsår eftersom det har gått 150 år sedan den första diakonissan Mathilda Hoffmann vigdes i Finland. 
• Syster Mathilda vigdes 1.9.1872 i Viborg där hon också arbetade som diakonissa under hela sitt yrkesverksamma liv. 
• Diakonissutbildningen möjliggjorde i tiderna för kvinnor att arbeta i kyrkan.
• I dag har lutherska kyrkan ca 1 300 diakoniarbetare. 

Källa: evl.fi