Regnbågsmänniskor längtar efter kyrklig gemenskap

Text: Sofie Furu
Foto: Camilla Andersson

Föreningen för de sexuella minoriteterna, Vasa Seta, fyller i år 50 år. Ordförande Jani Ukkonen sitter i kyrkbänken i Trefaldighetskyrkan och berättar lågmält om hurudan diskriminering minoriteterna kan uppleva.
– Det kan ske genom nån liten gest, det tisslas och tasslas bakom ens rygg, man kanske inte blir medtagen i gänget. Eller så kan man bli diskriminerad vid arbetsintervjuer, säger Ukkonen.
Generellt har samhället långsamt förändrats i en mer tolerant riktning. Seta jobbar aktivt lokalt med att bidra till utvecklingen. Under jubileumsåret har man tagit kontakt med skolor, och erbjudit material om hur man ska bemöta sexuella minoriteter.
– Från flera skolor kom ivriga, inspirerade svar, och vi har skickat material till jämställdhetsdagar som ordnats till exempel av Onkilahden koulu och Merenkurkun koulu. 
 

-Även om det på en del håll kan finnas fördömanden av sexuella minoriteter,
finns hoppet kvar hos individen att de en dag ska accepteras, säger Jani Ukkonen.

Biskopens besök symboliskt viktigt

En viktig del av jubileumsåret är Pride-veckan i juli. Ukkonen menar att man genom evenemanget når även dem som inte öppet vågar leva som tillhörande en sexuell minoritet. 
– Pride fyller en viktig funktion för de individer som inte vågar eller kan delta själva. Vi når dem anonymt med informationen. De ser att samhället är öppet och att jämställdheten går framåt.
Seta samarbetar gärna med andra aktörer. Därför närmade man sig församlingarna i Vasa när det gäller Pride. Resultatet blev en Regnbågsmässa i Trefaldighetskyrkan där biskop Bo-Göran Åstrand talar.
 Vilken betydelse har det för er att biskopen håller predikan?
– Det värmer mitt hjärta att han deltar. Det är en signal till församlingsborna och även till omgivningen. 
Nyligen öppnades kyrkorummet för vigsel av samkönade par i Vasa svenska församling. På ett generellt plan uttrycker Ukkonen en förhoppning om acceptans och tolerans gentemot de sexuella minoriteterna.
–Jag har fått lära mig att i kyrkan accepteras alla som de är. Jag vet att det finns en längtan efter det. Man ska inte behöva fundera att “vågar jag gå in? Kommer de att inkludera mig då de vet att jag tillhör en minoritet?” 

Hoppet om acceptans

Ukkonen menar att beslutet i Vasa svenska församling sänker tröskeln att delta även i andra aktiviteter i kyrkan. 
–Kyrkan borde vara en plats dit man kan komma som man är. Där ska finnas öppenhet. Det är inte vår uppgift att döma eller fördöma någon, utan vi behöver kunna samarbeta med alla och skapa en tryggare anda.
Hur kommer det sig att människor från de sexuella minoriteterna inte ger upp där de inte accepteras? 
Vore det inte lättast att ta avstånd från kyrkan då?
Ukkonen säger att det stegvis går framåt, och att man måste fortsätta diskutera och föra en dialog.
–Jag vet att tolkningarna i religiösa frågor är många, men utgångspunkten borde vara att dörrarna är öppna för alla. Ingen förlorar något på att alla kommer till kyrkan, tvärtom!
Han lyfter också fram längtan efter samhörighet.
–Människor längtar efter att få känna samhörighet och gemenskap. Så även om det på en del håll kan finnas fördömanden av sexuella minoriteter, finns hoppet kvar hos individen att de en dag ska accepteras. Om man förlorar hoppet blir livet ganska svart.