”Att pilgrimsvandra ger mig glädje över allt Gud skapat, det liv han gett mig och alla människomöten han låter mig få”

Kristina Nybäck-Kälds och Rune Kälds första pilgrimsvandring gick genom ett kallt och blåsigt norra Spanien till katedralen Santiago de Compostela. Kristina hade blåsor på fötterna och vandringen var inte alltid lätt, men ändå enormt rolig och givande.

– Jag har nog aldrig varit så avslappnad som efter vår första camino, säger Kristina.

El Camino betyder väg eller stig på spanska.

Vandringen våren 2017 tog 18 dagar, med omkring 20 vandrade kilometrar per dag. Totalt blev det 320 kilometer längs Camino del Norte, en av otaliga vandringsleder som går till Santiago de Compostela.

De har gått ytterligare två pilgrimsvandringar och fått ihop 1 000 kilometer. Den senaste caminon gick de i höstas. Nu tycker de också att St Olavsleden låter intressant.

– Det är fint att vi får en led som ger möjlighet att se både Finland, Sverige och Norge ur ett annat perspektiv.

St Olavsleden är en nordisk motsvarighet till de berömda spanska pilgrimslederna. Från tidigare går den genom Sverige och Norge och slutar vid Nidarosdomen i Trondheim. Nu sträcker den sig vidare till Österbotten. För pilgrimsvandrare i Spanien är målet den stora katedralen vid ledernas slut, medan St Olav Ostrobothnia är upplagd så att du kan bonga kyrkor på varje etapp i Österbotten.

Var ska vi gå? Var ska vi äta? Var ska vi sova?

Ska man gå längre pilgrimsvandringar behöver man kunna pausa vardagen. Därför blev vandringarna aktuella för paret Nybäck-Käld först efter att de gått i pension.

– Vi var ganska gamla när vi gick vår första camino, säger Rune som fyllde 70 under vandringen och tillägger att de inte ville gå längre än 25 kilometer per dag. Man hinner bra med den rutten på en dag. I Spanien börjar och slutar en sådan dagsetapp vid ett härbärge.

Med flera veckors vandringar i ryggsäcken – vad upplever Kristina och Rune som viktigt under en pilgrimsvandring?

– Vägen är målet, säger Rune och konstaterar att han var väldigt tagen av utsikten på de högre höjderna.

Sedan är det viktigt att man har möjlighet att ta sig tid att gå så pass länge att man kommer in i ett annat tankemönster än det vardagliga och inrutade. Rune konstaterar att en pilgrim bara har tre bekymmer: var ska vi gå, var ska vi äta och var ska vi sova nästa natt?

– Allt annat är oväsentligt.

Människomötena var också något av det allra mest givande på vandringen.

På de mer välbesökta spanska lederna vandrar 50 000 personer under en säsong. Det finns också ett fungerande system med härbärgen där män och kvinnor delar sovsal, ibland i mindre rum och ibland i stora sovsalar.

– Folk är väldigt hänsynsfulla på härbärgena. Alla är där på samma villkor och alla har samma mål. Man blir jämbördig och som en stor familj med ansvar och bekymmer om varandra, säger Kristina.

Man blir jämbördig och som en stor familj med ansvar och bekymmer om varandra.

Den här speciella upplevelsen kan vara svår att skapa i Österbotten.

Det är oftast också väldigt tryggt. Många unga studerande kvinnor vandrar på egen hand.

En del vandrare stöter man på vid upprepade tillfällen och vänskapsband uppstår. Kristina och Rune har haft besök av tyska vänner som de lärde känna i Spanien.
Paret funderar att för att lyckas skapa en liknande stämning längs St Olavsleden kunde man eventuellt fundera på att koncentrera vandrandet till en viss tid på året.

Att klara sig med åtta kilos packning

St Olavsleden har ganska långa etapper (upp till 25 kilometer) och även om man endast vandrar en eller några sträckor kan det vara bra att lägga Kristinas och Runes goda råd bakom örat.

– Det sägs att packningen inte ska väga mer än tio procent av din kroppsvikt. Vi vägde varenda pryl vi satte i väskan, berättar Kristina.

När de flög från Helsingfors vägde deras packning åtta kilogram. Med den klarade de sig fyra veckor.

– En pilgrimsvandrare behöver tre omgångar kläder. Den du går och står i, den du har på tork efter tvätt och en tredje att byta om till, ifall det börjar regna. Ska man vandra länge behövs också en skaljacka, regnponcho och damasker, så att regnvatten inte kommer åt att rinna in i skorna, säger Rune.

– Ja, och så ska man ha skor som är ett nummer för stora så att både en tunn socka och en yllesocka får plats. Byter man dessutom sockor under dagen och smörjer fötterna med vaselin borde man klara sig undan skavsår. Man behöver också ha med sig minst 1,5 liter vatten och matsäck för dagen – ost och bröd kommer man långt på, säger Kristina.

För den som ämnar sig ut på pilgrimsvandring är det bra att kolla upp och läsa på vad som väntar en. Men faktum är att en pilgrimsvandring också härdar vandraren.

– Att gå en vandring som caminon gör något med en, vilket gör att man klarar av fler utmaningar också hemma i vardagen. Man blir mer förnöjsam. Det är bra som det är, säger Kristina.

Kan man då få liknande upplevelser om man vandrar längs St Olav Ostrobothnia?

– Varför inte? Gud har ju skapat även vår natur och den är också vacker. Även om naturen är bekant så är upplevelsen något helt annat när man vandrar jämfört med att köra bil.

Gud har ju skapat även vår natur och den är också vacker.

Pilgrimslivets sju nyckelord

Pilgrimslivet brukar beskrivas med sju nyckelord, som också St Olavsleden tar fasta på och som Kristina och Rune kände av under sina vandringar i Spanien. Nyckelorden är: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande.

Kristina kände frihet i att sätta på sig ryggsäcken och inte riktigt veta vart de var på väg, att bara gå och gå.

– Det är en märklig frihet att följa de gula pilar eller snäckor som visar vägen när man vandrar längs en camino. Man måste ingenting. Man får bara vara där.

Geocacharen Rune hade en surfplatta på magen och följde med vandringen också via den.

Topografiska kartor, trackingprogram och statistik över medelhastigheter och hur mycket det gått uppför och nedför intresserade. Friheten såg Rune i att vandra och upptäcka nya platser och människor, att inget gick på rutin

Livet under en pilgrimsvandring är enkelt. Kristina minns ett härbärge där dörren inte passade i dörrhålet och där det varken fanns papperslakan eller dynvar för sängarna att låna. På förra höstens vandring märkte de att nivån på härbärgena stigit. Då fanns till och med tyglakan att låna.

– Men det gick bra även utan lakan. Man hade ju sin sovsäck. Sedan var det enkelt att välja vad man skulle ha på sig. Man tog bara den enda rena t-skjortan.

Rune konstaterar att själva livet blir enkelt. Det enda man vet är att nästa dag ska man fortsätta gå.

– Men i och med att vi fyllt 70 år så fungerar det inte att gå flera veckor i ett kör. Efter sju till åtta dagar måste vi ta en vilodag. Man får inte vara två nätter på samma härbärge, men i stället tog vi in på något hostel i närheten. Sedan orkade vi igen efter att ha vilat.

Under vandringen delade Kristina och Rune tankar med varandra men gick också ofta under tystnad.

– Vi började tillsammans och gick samma rutt, men ändå var det som att vi gick varsin vandring. Ibland hade vi 100 meter mellan oss, ibland vandrade vi jämsides med någon annan pilgrim. Människor pilgrimsvandrar av olika orsaker. Inte alla vill prata. Då vandrar man och är tysta, konstaterar Rune.

Människor pilgrimsvandrar av olika orsaker. Inte alla vill prata. Då vandrar man och är tysta.

Hur bekymmerslöst upplever då Rune och Kristina pilgrimsvandrandet?

– Nog tänkte jag ibland att vad har jag gett mig in på. Men visst var det bekymmerslöst, bara att gå, inga måsten, säger Kristina.

– Först har man kanske lite krämpor, men så märker man att det blir bra efter att man sovit. Sedan bör man ha koll på hur långt man ska gå, men inte finns det några andra bekymmer, säger Rune med ett litet skratt.

Det brukar ta cirka en vecka innan den dagliga stressen släpper och man kommer in i långsamhetens rytm som pilgrimsvandrare.

Rune berättar att när de gick i kringelkrokar i bergen och på långt håll såg vart de skulle, så kunde han tänka på hur fort det skulle gå med bil.

– Men nej, vi var pilgrimer och pilgrimer vandrar. Vi har tid.

Att stressa sig fram är svårt.

– Man ska gå snabbt om man ska komma upp i fem kilometer i timmen och det är både obekvämt och svårt med ryggsäck, påpekar Kristina.

Hur upplever då Kristina och Rune andligheten under en pilgrimsvandring?

Kristina konstaterar att för den som lever med Gud i vardagen är det inte så lätt att peka på en skillnad. Hon hade som mål för den första vandringen att ha tid att vara med Rune och tid att vara med Gud.

–Under första caminon fördes jag tillbaka till en del svåra upplevelser i mitt liv. Men det märkliga var att de liksom genomlystes av och täcktes över av kärleken som också funnits där. Det fyllde mig med stor tacksamhet till Gud, min Far, och med en befriande, läkande glädje.

Delandet blir också väldigt tydligt under en pilgrimsvandring. Man delar vandringen och man delar erfarenheter med andra.

Det kan också bli ett rent konkret delande. Under vandringen förra hösten träffade de en tysk man som endast skulle vandra en vecka och hade missat att handla mat. När det blev helgdag och alla affärerna och restauranger var stängda stod han utan mat.

– Inte hade vi så mycket extra, men vi delade vår ost och vårt bröd med honom. Det är typiskt för stämningen på härbärgena, man hjälper varandra.

Omvälvande att pilgrimsvandra

Under samtalet med Kristina och Rune blir det tydligt att en pilgrimsvandring kan vara omvälvande.

Sista natten på den första vandringen tillbringade de på ett härbärge som låg fem kilometer från Santiago de Compostela. På en kulle fanns en staty med tre pilgrimer som pekade mot katedralen som syntes i fjärran, målet för vandringen. Det här påverkade speciellt Kristina starkt.

– Där upplevde jag så starkt att hela mitt liv är en vandring, att jag är på väg till Gud och jag vandrar också här med Gud. Där var målet för pilgrimsvandringen och jag har också ett mål för min livsvandring. Det blev en höjdpunkt för mig som tror att när vi dör har vi en framtid, när vi tror på Jesus.

Text: Jessica Morney.
Foto: Camilla Andersson.

Artikeln har ingått i Kyrknytt 2/2024.