Nyhetslista

Min fadder finns för mig

5.7.2019 11.24

HB7A4750_XL.jpg

Enligt traditionen upphör fadderskapet vid konfirmationen, men både Fia och Emilia har kommit fram till att de vill behålla sitt speciella band resten av livet. 

När Emilia Håkans döptes för sexton år sedan, var hon klädd i en dopkolt som använts av flera kusiner i släkten.

– Mormor har broderat in våra namn på insidan av klänningen, och så har hon sytt ett blått band för pojkarna och ett rosa band för flickorna. 

Som bäst finns åtta namn broderade på kolten. De ska bli fler, för Emilia har redan bestämt att hennes egna barn ska döpas i den, om det blir några i framtiden.

Emilia har för sig att hon döptes på något litet ställe i Gerby och att festen var hemma hos dem efteråt. Hennes fadder Fia Antus fyller i luckorna.

– Du döptes i den lilla kyrkan i Dragnäsbäck och dopfesten hemma hos dina föräldrar var en mycket trevlig tillställning. 

Fadderbrevet finns kvar

Förutom dopkolten finns också dopljuset bevarat från den dagen. Undangömt i någon låda, tror Emilia. Och fadderbrevet, som prästen gav till faddrarna, finns också kvar.

– Saker har ju en tendens att försvinna, säger Fia. Men av någon anledning visste jag ändå exakt var jag hade sparat det här fadderbrevet. Det är ett så trevligt minne.

De läser det tillsammans, Fia och Emilia.
– Dopet var tydligen på lillajul, konstaterar Emilia.
– Och Siv Jern var din präst, säger Fia. 

Fia Antus är god vän med Emilias mamma och blev glad då hon fick frågan om att bli Emilias fadder. Hon har flera fadderbarn och ser uppgiften som ett starkt förtroende. En relation där hon får chans att visa omsorg, uppmärksamhet och välvilja.
– Det var det jag också kände att jag fick från mina egna faddrar, säger Fia.
– Någon som svarar i telefon då man vill prata om saker som kanske är svåra att ta med de egna föräldrarna. 

För Emilia känns det nästan som om Fia är en del av familjen, fast de inte ens är släkt. Och Fia håller med henne om att det blir ett visst band.
– Dina föräldrar har ju alltid varit så bra på att ordna träffar och födelsedagsfester också, där jag fått vara med på ett hörn. Så på det sättet blev jag en närvarande vuxen i ditt liv helt automatiskt.

I fadderbrevet står det också att en fadders uppgift är att diskutera tro med sitt fadderbarn, men där har Fia ändå avvaktat lite. Ämnet känns så pass personligt att initiativet helst får komma från fadderbarnet själv, tycker Fia, även om hon gärna pratar om saken. Och ifjol då Emilia blev konfirmerad fanns det anledning.

Enligt traditionen upphör fadderskapet vid konfirmationen, men både Fia och Emilia har kommit fram till att de vill behålla sitt speciella band resten av livet. Angående konfirmationen säger Emilia att det var en sak hon själv kunde ta ställning till, till skillnad från dopet som hon inte ens kan komma ihåg. Och att det kändes som en självklarhet att konfirmera sig. Lägret var till och med så pass roligt att hon bestämt sig för att vara hjälpledare på flera läger i sommar, för att få uppleva det igen.

– Jag fick så många nya vänner och det var första gången jag diskuterade lite mera existentiella frågor med någon utanför familjen. Vi pratade om den helige ande, och om Jesus faktiskt gick på vattnet på riktigt eller inte.

Intresse för kristna frågor

Emilia tycker att alla får tro vad de vill och kalla sig för vadsomhelst, men att man ska ha en slags koppling till det om man kallar sig för kristen. Ett slags intresse för frågorna.

Som konfirmerad kan Emilia numera delta i nattvarden och det har hon också gjort några gånger, trots att vinet inte smakar så gott.
– Fast jag gör det av artighet, säger Emilia. Det hör till, speciellt nu då jag ska vara hjälpledare.

Som konfirmerad har hon också rätten att bli fadder, vilket hon också är, till sin lilla kusin Liv. Liv döptes i Danmark och det var Emilia som höll i henne under dopet. Liv hade på sig samma dopkolt som Emilia blev döpt i, så nu finns också hennes namn broderat där på insidan.

Eftersom allt gick på danska var det lite svårt att förstå, men Emilia minns ändå hur prästen gav henne ett tips inför det stora fadderskapet: ”Bara hjälp till då det behövs. Och ha kul!”

– Och precis sån vill jag ju också vara. En likadan fadder som mina faddrar har varit för mig, säger Emilia.

Text: Hanna Klingenberg, foto: Camilla Andersson 

« Till nyhetslistan