Till nyhetslistan

Lärdomar av pandemin ger hopp för framtiden

– Det är hoppingivande att mänskligheten kan uppvisa en så stark kollektiv handlingskraft och att vi är beredda att göra stora förändringar i vår livsstil när det krävs. Det vidgar horisonten för vad som är möjligt efter coronakrisen. Det säger filosofen och läraren Kim-Erik Berts i Vasa.

Kim-Erik Berts står framför Brändö kyrka.

Kyrknytt bad Kim-Erik Berts att kommentera pandemin och nedstängningen av samhället ur ett historiskt och filosofiskt perspektiv. Vad kan vi lära oss av det som händer nu, och hur kan vi tänka oss att framtiden ser ut? Intervjun är gjord i slutet av april och utgår från den situation som gällde då.

Hur har coronakrisen påverkat din vardag?

Den stora skillnaden för en lärare är givetvis att all undervisning har skett på distans. För mig betyder det att jag arbetat hemma. Eftersom hustrun också är lärare och båda barnen jobbat med sin skola hemifrån så har det varit rätt intensiva dagar.

Har ditt sätt att se på livet och dina värderingar förändrats?

Jag tycker inte att mina värderingar har förändrats i någon högre grad. Jag upplever snarast att mina värderingar stärkts. Jag har dock tänkt att ifall det skulle gå så illa att jag blir väldigt sjuk och rent av dör så har mitt liv ändå varit ett gott liv. Även om den här tanken väcktes redan tidigare så har den nu dykt upp med en ny aktualitet.

Den här typen av hot leder lätt till att man börjar reflektera över sitt eget liv och dess ändlighet.

Tror du att du kommer att tänka och handla annorlunda i framtiden?

Jag kommer nog att fortsättningsvis uppskatta det ordnade välfärdssamhälle vi lever i. Vi har rest ganska litet och antagligen kommer vi också i fortsättningen att vara ganska nöjda med att mest hållas inom Finland.

Hur stort är egentligen det som händer ur ett historiskt perspektiv?

Jag tror att man redan nu vågar säga att det här är en väldigt stor händelse. Hur stor den kommer att te sig för eftervärlden beror dels på hur långvarig nedstängningen av samhället blir och hur det påverkar till exempel ekonomin, dels på hur mycket människornas, företagens och staternas agerande förändras på sikt.

Det som gör situationen betydelsefull ur ett historiskt perspektiv är inte virusets farlighet utan de kraftiga reaktionerna som vi ser från myndigheternas sida. Vi har under de senaste hundra åren haft fem, sex allvarliga epidemier och särskilt spanska sjukan hade väldigt många offer, men så kraftiga åtgärder som idag har vi inte varit med om förut.

Att myndigheterna reagerar så starkt nu jämfört med tidigare hänger säkert ihop med att det inte varit möjligt förut. Vi kan som medborgare ta del av pandemins utbredning och antalet offer i så gott som realtid och myndigheterna får uppgifter och kan reagera mycket snabbt. Dessutom finns möjligheten att effektivt kommunicera begränsningar till befolkningen och möjligheten att sköta jobb och undervisning på distans.

Det finns de som resonerar att det här är ett sätt för naturen att slå tillbaka eller be om hjälp. Eller till och med ett Guds straff för en egoistisk livsstil. Finns det något fog för ett sådant sätt att tänka?

Den här typen av resonemang tillskriver naturen ett slags avsikt vilket är en lite vansklig tankegång. Att allt inte står väl till med miljön är ett faktum och i och med att nedstängningen av samhället har positiva miljöeffekter är det klokt att utnyttja detta för att vända vårt samhälle i en mer miljövänlig riktning. Men tanken att naturen skulle sända ett virus och göra det med en särskild avsikt känns främmande. Däremot kan det faktum att viruset troligen kommer från en fladdermus utgöra en påminnelse om att vårt sätt att hantera djur inte är det bästa.

Kim-Erik Berts står på vägen framför Brändö kyrka. Det är tidg vår och träden har ännu inte fått löv.

 

När det gäller frågan om Gud straffar oss för en egoistisk livsstil så kan man väl säga att vår livsstil många gånger är egoistisk, men jag skulle vara mycket försiktig med att uttala mig om Guds vilja. Om man går in på det tankespåret borde man fråga sig vilka andra lidanden som är att betrakta som straff, det finns ju trots allt så många plågor. Ytterst handlar det om vilken gudsbild man har – är det en straffande och dömande eller en kärleksfull Gud?

Hur kommer coronakrisen att påverka mänskligheten?

Här kan man urskilja olika öppningar. Vilken av dessa som kommer att dominera utvecklingen blir avgörande för vilken historisk betydelse vi tillmäter coronakrisen. En möjlighet är att det mesta återgår till det gamla. Det här kan kännas tryggt och är väl också en förhoppning för många.

Samtidigt får vi minnas att vårt sätt att ordna samhället innan viruset är förenat med många problem. Klimatförändringen var en av huvudfrågorna innan pandemin och den problematiken har vi kvar. Problemet med ojämlikhet mellan människor kvarstår också. Därför hoppas jag att de här frågorna inte hamnar i skymundan i framtiden.

Att man till exempel kan se bergen i Himalaya från norra Indien för första gången på lång tid har ett starkt symbolvärde.

En tydlig öppning är att vi använder mindre olja än förut. Oljepriset sjunker och oljans attraktion minskar. Samtidigt ser vi rapporter om att luften i flera av de städer som haft sämst luftkvalitet blivit klarare. Att man till exempel kan se bergen i Himalaya från norra Indien för första gången på lång tid har ett starkt symbolvärde. Det väcker förhoppningar om att samhället kunde bli mera miljövänligt.

Ytterligare en öppning, eller snarare ett hot, är att tröskeln att inskränka på individens rättigheter kanske sänks. Jag tänker på olika typer av digital övervakning som lyfts fram som ett sätt att spåra smittor. När man väl tagit i bruk övervakningssystem blir de lätt bestående och kan utnyttjas till allmän övervakning. Det här rimmar illa med de mänskliga rättigheterna.

Det blir intressant att se hur man i ljuset av krisen hanterar klimatfrågan. Det har sagts att minskningen av växthusgaser är en särskilt svår nöt eftersom det kräver stora omställningar i hur vi lever. Människor skulle helt enkelt inte acceptera omvälvande förändringar i sitt sätt att leva. Nu har det visat sig att det är möjligt att genomföra långt större förändringar i vardagen än någon tänkt sig och att de flesta accepterar förändringarna ifall de ser idén med dem.

Det är hoppingivande att mänskligheten kan uppvisa en förbluffande kollektiv handlingskraft när det krävs. Det här vidgar horisonten för vad som är möjligt.

Hur kommer det som händer att påverka vårt sätt att tro och hantera livsfrågor?

Det här ser säkert väldigt olika ut från person till person men kriser överlag brukar väcka människors tankar på livsfrågorna. Kännetecknande för vårt samhälle är att livets svårare sidor många gånger är avlägsnade ur vardagen. Om man inte själv eller någon närstående drabbas av svår sjukdom eller olycka kan man leva ett liv där ondska eller lidande bara är något man möter på tv. Lidandet blir abstrakt och det kanske infinner sig en känsla av att döden inte riktigt angår mig.

Nu får alla på ett rent konkret sätt uppleva att sjukdom verkligen angår oss och kan påverka vår vardag. Inom existentialistisk filosofi brukar man framhålla att medvetenheten om det egna livets begränsning ställer en inför de avgörande frågorna.

Kommer kyrkans och församlingarnas roll att förändras?

För kyrkan och församlingen är mötet mellan människor alldeles centralt och att inte kunna samlas är omvälvande. Jag gissar ändå att det mesta för kyrkans del kommer att återgå till det normala när förbudet att ordna större träffar hävs. Kanske gudstjänsternas deltagarantal rentav ökar om de strömmade gudstjänsterna har gjort att fler än vanligt tagit del av dem och på så sätt sänkt tröskeln att vara med.

Det sägs att det alltid kommer något positivt ur kriser. Vad kommer vi att lära oss av den här tiden?

En oroande trend de senaste åren är att fler människor börjat ifrågasätta vedertagen kunskap. Experter på olika ämnen bemöts ofta med skepsis och många bildar sig egna alternativa uppfattningar. Den rådande krisen kan i bästa fall bli ett bevis på att det lönar sig att lita till beprövad kunskap och utbildning.

 

Intervju: Johan Backholm
Foto: Johanna Backholm

Intervjun har ingått i Kyrknytt nummer 2/2020.

2020-06-16 12:38:00.0