“Den bästa upplevelsen i mitt liv”

Vad är en omsorgsskriftskola? 

– En omsorgsskriftskola är en skriftskola för ungdomar med intellektuell funktionsvariation. Den är tänkt för ungdomar som kanske inte har störst nytta och glädje av att delta i en reguljär skriftskola.

Hur går den till? Är det något särskilt som betonas?

– En omsorgsskriba är i hög grad skräddarsydd efter deltagarnas förmåga, begränsningar och behov. Ett viktigt moment är därför att jag träffar varje konfirmand och vårdnadshavarna skilt innan skriftkolan för att diskutera möjligheter och utmaningar. 
    Mina konfirmander behöver ofta ganska mycket hjälp med allt möjligt. Varje konfirmand har därför en assistent. Det gör att omsorgsskriban är resursdryg. Den kostar mera än vanliga skribor.
    Undervisningen sker på en mycket konkret nivå. Det är mycket “learning by doing”.  Vi firar  till exempel mässa varje dag. Musikens och sångens roll kan inte heller underskattas.

Vad vill du att konfirmanden ska få ut av den?

– Jag vill att varje konfirmand kommer lite vidare på vägen att bli den hon eller han är. Det är för mig en djupt andlig angelägenhet som tillika är väldigt konkret: Jag lär mig att ta emot nattvardsbrödet. Jag tänder ett ljus och säger/hör mitt namn. Jag är i ett sammanhang där jag tas på allvar som den jag är - och kan bli. 
    Varje människa (och i min tro: varje liv) är en bild och bärare av Guds liv. Allt vi gör i kyrkan ska tjäna till att föra oss vidare in i detta mysterium.

Vilka reaktioner och kommentarer har du fått från konfirmander under omsorgsskriftskolor? Finns det något speciellt de tyckt om? 

– Reaktioner och kommentarer i den här formen av skriba sker mest på det icke-verbala planet. (Fast det gäller väl alla skribor, egentligen?) Det är en kram efter lägret fast det har varit en del konflikter. Det är  återseendets glädje när vi möts senare i andra sammanhang. Personligheter träder fram. En konfirmand har sagt (fick jag höra senare) att skriban var den bästa upplevelsen i hela hennes liv. Det duger för mig.

Textredigering: Sofie Furu
Foto: Claus Terlinden