När Alf Johanssons livskamrat Terese gick bort började Alf känna sig ensam på ett sätt han aldrig varit förut. Han hade också gått i pension, så dagarna blev långa.

– Det var då jag började bläddra i broschyrer för att se om det fanns något program för mig i församlingen, berättar Alf.

Och det fanns det. Nu träffar han människor på möten med kyrkobröderna, på pensionärsluncher och Cross Coffee samt gudstjänsterna där han ofta är kyrkvärd.

– Jag delar ut psalmböcker och samlar kollekt och det är roligt, för när man träffar glada människor blir man alltid gladare själv.

När man träffar glada människor blir man alltid gladare själv.

Även om han inte var lika aktiv i kyrkan förr så har han alltid varit kristen och när Alf var sex år gammal var han med om ett under. Han gick i söndagsskolan, men det var undret som gjorde att hans tro blev stark på riktigt.

En natt vaknade Alf törstig med hög feber. Han ropade till sin mamma att han ville ha vatten, men när han skulle dricka var lederna så låsta att hans mamma måste hålla i glaset.

– Allt kändes så konstigt, minns Alf. Mamma sa att det var reumatisk feber och att vi skulle ringa hälsovårdscentralen nästa dag.

Alf bad en bön och kände en värme i kroppen – och resten av natten sov han så gott som han aldrig sovit vare sig före eller efter i sitt liv.

– Och på morgonen var febern borta. Läkaren sa till mig att "reumatisk feber brukar ta tio dagar på sig och ge många följdsjukdomar, men du klarade det på en natt". Efter det här undret har jag alltid känt mig nära Gud.

Alf växte upp i Karis och flyttade till Vasa när han var tjugonio år.

– I Karis jobbade jag med att måla lastbilar. Sprutfärgerna vi använde var så starka att jag alltid kände mig vinglig då jag kom hem. Vi hade bara mössor som skydd, så efter jobbet låg jag jämt på soffan.

I Vasa fick Alf jobb på ett äldreboende. Han kallades för en "allt-i-allo" och fungerade bland annat som sällskap i taxin då någon av de boende åkte till sjukhuset.

– Jag kunde också sitta vid deras sängar och hålla hand och be med dem. Jag kände mig behövd och ville få dem att känna sig trygga.

Jag kände mig behövd och ville få dem att känna sig trygga.

Kärleken till Tesse

En av kollegorna på arbetet var Alfs sambo Terese som kallades för Tesse. De träffades via en kontaktannons i tidningen.

– Tesse var född i Amerika och då vi började brevväxla kom det fram att hon också var troende, säger Alf som var trettiofem år gammal då de blev ihop.

Alf och Tesse jobbade på olika avdelningar, men gick alltid till arbetet tillsammans och då de hade möjlighet följde de varandra hem. När Tesse hann hem tidigare lagade hon ofta mat.

– Hon lagade otroligt goda köttbullar med brunsås och mos, det är det godaste jag ätit. Jag kände doften redan i trappuppgången. Tesse var också bra på att baka sockerkakor, julstjärnor och pepparkakor.

Hon lagade otroligt goda köttbullar med brunsås och mos, det är det godaste jag ätit.

På fritiden tog de det lugnt. Alf har en stuga i Pensala så dit åkte de ofta.

Tesse hade en muskelsjukdom och hennes hjärta och lungor fungerade inte alltid så bra. Med tiden började hon falla och år 2020 blev hon inlagd på sjukhus.

– Jag kände redan då att nu är hon på väg ut ur livet och jag på väg in i ensamheten. Det var som att dra proppen ur badkaret och se vattnet rinna bort. Det fanns ingen återvändo.

En kväll klockan kvart över tio ringde de från sjukhuset och berättade att Tesse somnat in.

Tron som stöd i sorgen

– Vi fick trettiotre fina år tillsammans. Nu känns inte dofterna i trappuppgången längre och när jag kommer hem är alla lampor släckta. Men på ett sätt är jag ändå inte ensam för Gud är med mig. Det är en känsla jag har hela tiden och inte bara när jag ber.

Nu är dagarna också fyllda med program. Kyrkobröderna träffas varannan måndag för att prata, äta lunch och dricka kaffe.

– Där har vi föreläsare. En gång pratade en präst om sorg. När man är ensam är det inte så många som förstår hur man känner sig, men han kunde beskriva det precis som om det handlade om mig. Och när man känner igen sig i andra så känner man sig också mindre ensam själv. Det är en tröst att träffa andra, det piggar upp.

Det är en tröst att träffa andra, det piggar upp.

Till alla människor som känner sig ensamma vill Alf skicka en hälsning: Det finns en som hjälper och det är Gud – med honom är du aldrig ensam.

– Till exempel är jag lite rädd för att köra bil nuförtiden, eftersom jag varit med om en krock. Men när Gud är med mig i bilen vågar jag köra ändå.

Alf känner sig säker på att Tesse väntar på honom i himlen.

– Får se om jag känner igen henne på doften då jag kommer dit, ifall hon råkat baka något strax innan.

– Himlen är stället där jag får svar på alla mina varför, säger Alf.

Artikeln har ingått i Kyrknytt 1/2025.

Text: Hanna Klingeberg.
Foto: Johanna Backholm.