Som barn sov Marina Holmström sig igenom många gudstjänster i Pedersöre kyrka. Idag finner hon trygghet i gudstjänstens regelbundenhet.

Marina är liksom sin väninna från barndomen, Annika Östergård, idag aktiv i Sundom kapellförsamling. De har startat handarbetscaféet Kaffebönorna och livets nystan och ordnar olika evenemang. Till vardags jobbar Marina som speciallärare medan Annika är översättare och jobbar inom kyrkans centralförvaltning.

Att vara engagerad och utföra frivilligt arbete i församlingen är så självklart för Annika, att hon har lite svårt att sätta fingret på vad engagemanget ger henne.

– Det känns meningsfullt och jag tänker att det fyller många behov hos mig, inte enbart det andliga. Jag tycker om att vara i kyrkan. Det känns fint och meningsfullt, man blir förankrad i någonting som är större än en själv, funderar Annika.

Jag tycker om att vara i kyrkan. Det känns fint och meningsfullt, man blir förankrad i någonting som är större än en själv.

– För mig ger livet i församlingen djupet i tillvaron och ett sammanhang. Det bottnar nog i någon slags tacksamhet. Jag upplever att jag fått jättemycket via församlingen. I barndomen, ungdomen och hela livet egentligen. Jag tror hårt på att om man har en uppgift i församlingen så ger det mervärde, säger Marina.

Jag tror hårt på att om man har en uppgift i församlingen så ger det mervärde.

Redan som väldigt unga fick Marina och Annika uppgifter i sin församling i Jakobstad. På var sitt håll började de leda miniorer, juniorer och andra grupper.

– Man växte in i att man ska ta ansvar. Det handlar säkert också om personligheten, för det kom ganska naturligt och jag tycker att det följt mig hela livet, säger Annika.

De funderar på dagens regelverk och konstaterar att det är ganska ofattbart att de fick så fria händer när de var unga.

– Vi fick tillgång till nycklar, hus och konton på butiker och vi fick laga mat och göra i princip vad som helst inom församlingen.

Har gått längs samma livsvägar

Även idag i Sundom kapellförsamling finns förtroendet och Annikas fingrar knappar vant in dörrkoden och släpper in oss i värmen i prästgården när vi ska göra den här intervjun.

Marina flyttade till Sundom för fjorton år sedan. Annika för sex år sedan. Under åren har Marina, som är ett år yngre, råkat följa i Annikas fotspår. Först för att studera i Vasa och senare för att jobba i Helsingfors.

Även om de inte aktivt sökt sig efter varandra har deras vägar – och intressen – sammanstrålat med ojämna mellanrum. De minns att de som barn satt tillsammans längst fram i bussen när deras kör besökte Replot. De minns några helger då de tog hand om Café Brostugan i Nykarleby och började spinna tankar kring ett eget café med rödvitrutiga dukar – kanske är det där fröet till Kaffebönorna och livets nystan finns.

Aktiva i kapellförsamlingen

De minns den lägenhet i Vasa som Marina övertog efter Annika. Till sist råkade de båda flytta till Sundom. Och båda kom ganska omgående med i kapellförsamlingens verksamhet.

– När vi flyttade hade jag tänkt att vi skulle engagera oss i församlingen. Jag hade saknat det medan vi bodde i stan, berättar Marina.

Annika hann knappt få flyttlådorna upppackade innan hon valdes in i dåvarande Sundom kapellråd, numera direktionen för Sundom kapellförsamling. Marina var redan kapellrådsmedlem och hade tipsat om Annika, då nya medlemmar skulle väljas.

Annika och Marina resonerar vidare kring vad församlingsaktiviteten ger dem.

– Det är så mycket att det kan vara svårt att sätta fingret på. Människomöten och glädje. Ju mer man ger, desto mer får man tillbaka. Samtidigt är vi privilegierade i och med att vi inte måste vara aktiva hela tiden. Det är viktigt att också bara få ta emot, som i gudstjänsten, och öppna oss för Skaparen. Det är nog en förutsättning för att man också ska kunna ge.

Ju mer man ger, desto mer får man tillbaka.

Annika och Marina ställer upp som kyrkvärdar och deltar bland annat med textläsning under gudstjänster. Annika har under senaste år suttit med både i Vasa svenska församlings arbetsgrupp som utarbetat församlingens förvaltningsstadga och den arbetsgrupp som sett över församlingens instruktioner. Men utöver det här har duon alltså också egna projekt. De har haft lätt att hitta gemensamma plattformar, även om de egentligen är väldigt olika som personer. Men de ser en fördel i att de känner varandra bra och kan tänka fritt och reflektera  tillsammans.

Marina och Annika vill identifiera behov, och hitta nya sätt att föra människor samman. De vill sänka tröskeln till kyrka och församling. En viktig beståndsdel är någon form av måltidsgemenskap. Det behöver inte vara något märkvärdigt, kaffe räcker bra.

Alla har en plats i församlingen

De senaste två åren har Annika och Marina startat upp två olika årligen återkommande evenemang och en varannan vecka-träff. De har också gjort ett par försök med tvåspråkiga kvällar.

– Det finns idag en stor grupp finskspråkiga och tvåspråkiga som flyttat in i Sundom. Varför har det inte ordnats några tvåspråkiga evenemang? Här tänkte vi att det är ganska lätt att sjunga på båda språken, säger Annika.

– Om man kommer till en samling, om det då är Kaffebönorna eller Pizza och praise, ska man känna att man blir sedd. Man ska också veta att en plats är tom om någon inte kommer. Vi vill förmedla att det finns en plats för alla i församlingen, avslutar Marina.

Marina och Annikas verksamhet

- Kaffebönorna och livets nystan är en regelbunden gemenskap med lite andligt spis, gofika, mycket skratt – och handarbete för den som vill – på Sundom prästgårds vind.
- Hello Creative är ett större evenemang som ordnas en gång per höst på Kronvik lägergård. Här har Marina och Annika velat låta kreativiteten få stort utrymme, utnyttja det fina lägerområdet och fånga upp personer som kanske också kan intressera sig för Kaffebönorna.
- Pizza och praise är ett kvällsevenemang med beståndsdelarna sång, andakt och servering med pizza efteråt.

Artikeln har ingått i Kyrknytt 1/2025.

Text och foto: Jessica Morney.