– Jag är nästan född på missionsfältet. Jag var två år när min familj reste ut till Kenya. Vi var där tills jag var elva år, med några pauser i Finland.

Så säger Ingrid Mutai som i dag arbetar som diakon i Korsholms svenska församling. Hon har tidigare haft motsvarande tjänst i både Vörå församling och Vasa svenska församling. Åren 2012–2019 var hon verksam inom Svenska Lutherska Evangeliföreningen, där hon arbetade vid flera missionsstationer i Kenya med särskilt fokus på barn- och ungdomsarbete.

– Det var mycket undervisning, mest söndagsskola. Jag besökte hela stiftet där vi jobbade, träffade lärarna och försökte utveckla söndagsskolan och hjälpa till. Varje fredag besökte jag skolor och hade kristendomsundervisning, särskilt i de lutherska skolorna.

Ingrid minns värmen och öppenheten och hur välkommen hon kände sig. Samtidigt fanns det utmaningar, som ofta hängde ihop med ekonomin. Det eller betala arbetare. Och speciellt bland ungdomarna såg hon stora behov.

– Många är ganska vilsna. Med den moderna världen finns det så mycket som påverkar – telefoner, internet. Här i Finland är vi medvetna om riskerna, men i Kenya är ungdomarna mer utlämnade.

Även sexualundervisning och frågor kring sällskapande föll på Ingrids lott. I gymnasiet är en stor del av kvinnorna redan mammor. Ett jättestort ansvar faller på flickorna, medan pojkarna ofta slipper undan. Ingrid lyfte frågor kring att både pojkar och flickor ska vara försiktiga och ta ansvar.

Men var hon rustad för dessa frågor när hon åkte ut?

– Nej, kanske inte riktigt. Jag hade studerat musik. Men det fanns material att utgå ifrån och kollegor att diskutera med. Det blev mycket learning by doing. Jag mognade mycket där, det var en bra skola.

Missionärsbarn med global blick

Charlotte Steffansson-Myrskog har också vuxit upp inom missionen.

– Jag kan inte säga varifrån jag är hemma, eftersom jag är missionärsbarn. Min mamma är från Pedersöre och min pappa är från Sibbo. I Finland bodde vi i Borgå. Mina föräldrar blev missionärer när jag var fem år. Då flyttade vi till Tanzania. Där bodde jag från fem till arton års ålder.

Efter studier i Skottland och arbete i Italien återvände Charlotte till Finland. Hon har arbetat som verksamhetskoordinator på Finska Missionssällskapet sedan 2015. Hennes huvudsakliga jobb är att försöka lyfta fram visioner i verksamheten och öka understödet för verksamheten på olika sätt.

Charlotte konstaterar att mission väcker många känslor, särskilt hemma i Finland.

Vad betyder mission idag?

– Jag tror det finns ett stort intresse för globala frågor, särskilt med allt som händer i världen. Många funderar på vad vi kan göra, hur vi ska leva i den här världen och vad som är mitt eget och vårt ansvar?

Många funderar på vad vi kan göra, hur vi ska leva i den här världen och vad som är mitt eget och vårt ansvar?

Charlotte tror att många har ganska föråldrade uppfattningar om vad mission är. Bilderna vi associerar till är hundra år gamla: att det är västerlänningar som åker ut och säger åt andra hur de ska tänka, att man förstör kulturer, eller att det är en vit man som predikar för andra. Bland yngre generationer har man ofta ingen koppling alls till ordet mission.

Ingrid har också kämpat med tankar kring att komma som vit och ha något att säga i en annan kultur. Hon upplevde däremot inte att kenyanerna skulle ha sett missionen på samma vis. Det handlade mer om hennes egna rädslor.

Charlotte och Ingrid konstaterar att även om världen och missionen har utvecklats, så är uppdraget detsamma som i Bibeln – att tron, hoppet och Guds kärlek delas i världen genom ord och handling.

Idag görs allt i samarbete med lokala kyrkor och organisationer. Mycket av arbetet har dessutom förts över till lokalbefolkningen. Istället för att skicka ut en präst kan finländska missionärer hjälpa till med sådant som teologiutbildning. Det handlar om att stödja det arbete kyrkorna själva gör.

I Kenya har kyrkan tidigare inte sysslat så mycket med mission. Men nu har kyrkan tagit nästa steg i utvecklingen och bland annat börjat sända ut missionärer exempelvis till Uganda.

Mission går i båda riktningarna

Ingrid och Charlotte lyfter fram det faktum att missionen inte är en ensidig rörelse. De påpekar att vi har mycket att lära av kristna i Afrika, av deras sätt att uttrycka och leva ut sin tro, av deras gemenskap och glädje.

– I Afrika är tron närvarande i det dagliga livet. Innan man åker bil ber man alltid en bön om beskydd, för det finns ingen annan säkerhet. Gud är det man har. Här har vi så mycket annan trygghet att vi glömmer bort var vår verkliga trygghet finns, säger Ingrid.

– Vi är väldigt välsignade här, med allt vi får från samhället, säger Charlotte.

Men i samhällen där man inte har något annat blir behovet av Gud tydligare.

Ett större perspektiv

Missionen har också en viktig roll i att lära oss samsas, även om vi tycker olika.

– Man kan tänka olika utan att någon har fel, säger Ingrid. Om man alltid lever i en kultur ser man bara sitt eget sätt som det rätta, men andra tänker likadant om sitt sätt. Det är ett viktigt perspektiv.

På frågan vad de tagit med sig från Afrika lyfter båda fram glädjen, öppenheten, den sociala kompetensen, gästfriheten och respekten för äldre. Gemenskap är mycket viktigare än det individuella. I Afrika är livet också mer familje- och samhällsfokuserat än hos oss.

– Och att jag växt upp nära fattigdom och sett så mycket orättvisor gör att jag själv brinner för en rättvisare och mer hållbar värld, konstaterar Charlotte. Man kan inte stänga av det, utan man har ett ansvar. Samtidigt funderar jag mycket på vad jag kan lära mig av andra – vi har inte alla svar, utan kan lära oss av andras sätt att leva ut den kristna tron.

Det är också viktigt att komma ihåg att det är Guds mission vi utför, säger Ingrid. 

– Han är bossen. Om han vill ha arbete gjort ser han till att det rullar. Även om det kan vara svårt att till exempel hitta pengar till olika små projekt man vill genomföra, mat för utfärder eller liknande. Det är viktigt att låta den helige Ande leda arbetet.

– Mission handlar om att göra sig själv överflödig, påpekar Charlotte. Det bästa resultatet är när man inte längre behövs. Det är inte nödvändigtvis ett nederlag om man avslutar missionsarbetet någonstans, utan det kan också vara ett tecken på att det fungerar.

Mission handlar om att göra sig själv överflödig.

I framtiden förväntar sig Charlotte ännu mer samarbete, ömsesidigt lärande och nya vägar.

– Det är via missionen vi får kontakt med andra kulturer och synsätt. Vi har alltid fått mycket från andra kyrkor, men vi skulle kunna bli bättre på att lyfta fram det.

Hur finansieras missionen i dag?

– Svenska lutherska evangeliföreningen (SLEF) får stöd via församlingar, i form av avtalsmissionärer, budgetunderstöd och kollekter.
– Stöd kommer också från missionsorganisationerna som samlar in pengar på olika sätt, via fören ingar och olika evenemang.
– Finska Missionssällskapet (FMS) ägs av församlingarna. FMS har avtal med församlingarna om stöd av missionärer eller projekt. Största delen av finansieringen kommer från församlingarnas budget.
– Finansiering kommer också från frivilligt understöd från församlingarna, kollekter, privata understöd, testamenten och från Utrikesministeriets understöd för utvecklingssamarbete.
– Förbönen är också en viktig form av understöd, som betyder mycket för missionärer och samarbetspartners.

Artikeln har publicerats i Kyrkntt 2/2025.

Text och foto: Jessica Morney.