Läs också Emilias jobbdagbok längre ner på sidan

Efter tio år som präst känner Emilia Kontunen en större trygghet än som nybliven präst och låter sig inte längre stressas av oväntade situationer. Hon har vuxit mycket som människa. 

– Ett större ansvar både i jobbet och i familjelivet har absolut förändrat mig. När man står mycket framför folk lär man sig att alla kan göra misstag, och även om någon märker felen så gör det inget. Det rubbar inte mig.

Emilia beskriver sig själv som lugn, tystlåten och självständig. Hon är familjekär och trivs med stabilitet. 

Det bästa med prästjobbet tycker hon är att möta människor i olika livsskeden. Hon ser det som ett stort förtroende att få dela sorg och glädje.

– Det är stort, även om stunden är kort. Detta att få dela människors viktiga vändpunkter i livet såsom dop,  konfirmation, vigsel eller begravning. Eller vara på en andakt på ett äldreboende. Det är ett stort privilegium, säger Emilia.

Gudstjänsten är veckans hjärtslag

Utöver förrättningarna är gudstjänsten det Emilia brinner för.

– Jag tycker om att vi samlar hela församlingen, att alla är välkomna. Gudstjänsten ger rytmen och pulsen för hela veckan.

– För mig själv är det ett tillfälle att vila i bön inför Gud, oberoende om jag håller predikan eller är liturg eller båda. Gudstjänsten är ett ställe där jag får tanka och det kan jag göra fast jag medverkar i den.

Gudstjänsten är ett ställe där jag får tanka.

Emilia har alltid tyckt om gudstjänsten och under studietiden gick hon till kyrkan alla söndagar. Hon har också ett aktivt böneliv.

– Jag håller dagliga andaktsstunder för mig själv med bibelläsning och bön. För att orka med och hålla mig själv i balans så ser jag också till att det under dagen finns pauser då min själ får vila. Det kan vara att arbeta i mitt växthus eller på vår gård eller att  handarbeta.

När Emilia som ung var hjälpledare på ett läger mötte hon en teologistuderande som inspirerade henne att själv börja studera teologi. Beslutet att bli präst växte fram under studietiden i Åbo. 

Fanns det något särskilt ögonblick då du kände att "det här är min kallelse"?

– Jo. Jag arbetade som sommarteolog i Jakobstad. Första gången jag höll en gudstjänst och var innanför altarringen fick jag en tanke att "härifrån vill jag inte gå bort". Det var som att komma hem och jag har aldrig ångrat mig.

En typisk arbetsvecka är uppbyggd så att det på onsdag och torsdag är större vikt på förberedelser, fredag är det hälften förberedelser och hälften utförande medan lördag och söndag till stor del handlar om den synliga delen av arbetet, utförandet.

Emilia samarbetar mycket med övriga anställda, främst kantorer men också mycket med personal från barn- och ungdomsbyrån.

– Ofta berörs någon från andra sektorer. Det är trevligt med en större församling, att det finns möjlighet att göra saker tillsammans. Att man har ett team runt sig.

Vad betyder församlingsgemenskapen för dig?

– När vi kan dela tillsammans är vi starkare än ensamma. Det är fint att man kan stöjda varandra på olika sätt i olika livsskeden och situationer. Ett exempel är gudstjänsten. När vi kan göra det tillsammans så gör det allting mycket rikare. Det gäller inte bara samarbete med anställda utan också frivilliga såsom kyrkvärdar.

En utmaning med prästyrket är balansen mellan arbete och fritid.

– Vissa tider vill det hopa sig mycket jobb och i och med att vi inte har arbetstid kan det tidvis bli hårt tryck på att man ska få gjort mycket. Då lider familjen av det. Men den pendeln finns inte endast i prästyrket utan kan gälla många andra som kombinerar arbets- och familjeliv, konstaterar Emilia.

– En fördel är att eftersom jag oftast är ledig på måndagar och tisdagar så behöver barnen bara vara på dagis tre dagar i veckan och jag får spendera kvalitetstid med dem två dagar i veckan, fortsätter hon.

Vem kan du rekommendera prästjobbet åt?

– Jag tror att man behöver ha en kallelse, men känner man nyfikenhet för att jobba för Gud och kyrkan så rekommenderar jag att man ber och utforskar om prästyrket kunde vara något för en. Prästyrket är utmanade, roligt och givande.

Emilia Kontunen

- Ålder: 36 år.
- Född i Jakobstad, studerade teologi i Åbo, bor numera i Vörå.
- Familj: Man, tre barn och tre katter.
- Församlingspastor i Vasa svenska församling sedan juni 2025. Har före det arbetat som församlingspastor i Korsholms svenska församling, Kvevlax, Replot, Solf och Nykarleby.
- Intressen: Handarbete, pyssel med barnen, bakning med barnen, hobbyodling.

Text: Johanna Backholm.
Foto: Nelly Björkholm.

Artikeln har ingått i Kyrknytt 1/2026.

Emilias jobbdagbok en höstvecka 2025

Onsdag

Min arbetsvecka börjar på onsdag. Före prästernas och kantorernas möte som börjar klockan nio hinner jag gå igenom ungefär hälften av de nya mejlen i min mejlbox. 

På präst- och kantorskonferensen går vi igenom vad som har hänt de senaste veckorna och hur den närmaste framtiden ser ut. Vi ser också framåt och planerar större helheter fram till nästa sommar.

Efter mötet läser jag mera e-post och sedan är det dags för lunch. 

Jag förbereder en andakt till eftermiddagens besök på ett seniorboende och gör ett grovt upplägg för morgondagens skriftskollektion. Klockan går snabbt och innan jag kommer igång ordentligt är det dags att åka till äldreboendet.

Jag och kantorn håller en andakt, sjunger och umgås med de boende. Den här dagen måste jag åka hem lite tidigare för att hämta mina barn från dagiset. Eftersom jag inte har någon arbetstid kan jag åka hem tidigare när det behövs. Andra dagar blir igen längre.

Torsdag

Idag för min man barnen till dagis och jag vinkar av dem. Lite före åtta tar jag fram datorn. Jag har en lång dag framför mig och vet att jag orkar bättre om jag kan jobba hemifrån en del av dagen. Jag sammanställer en lista till frivilliga kyrkvärdar som ställer upp på söndagsgudstjänsterna i Trefaldighetskyrkan samtidigt som jag på Arenan lyssnar på nyheter som berör kyrkan. Efter det fortsätter jag med kvällens skriftskollektion.

Sedan är det kaffepaus. Jag stänger datorn och ögonen och dricker kaffet långsamt i tystnad innan jag kör till arbetsplatsen.

Väl framme sköter jag några telefonsamtal, utbyter senaste nytt med kollegor och äter lunch.

Dagens eftermiddagsmöte blir inhiberat vilket ger mig lite mera tid före skriftskolan. Jag sköter undan lite ärenden från listan av "det jag ska göra senare". Den här gången blir det dataskyddsutbildning.

På eftermiddagen och kvällen har vi vinterskriftskola i Sundom. En trevlig stund med kloka, livsglada ungdomar på väg att växa upp till kloka fina unga vuxna. Efter vår träff är jag ganska slut i huvudet. Nu behöver jag samla krafter till nästa dag.

Fredag

Det är en kylig och dimmig morgon när jag sätter mig i bilen. Barnen är på dagis och jag sätter på en andakt från min andaktsapp. Jag andas några djupa, lugna andetag då jag kör mot stan. En ny dag med nya möjligheter och nya utmaningar väntar. En dag att rikta blicken mot Gud och be om kraft och vägledning.

En dag att rikta blicken mot Gud och be om kraft och vägledning.

Den här förmiddagen läser och skickar jag mejl, förbereder en gruppträff, skriver söndagens predikan, planerar kommande veckors arbete och kopierar anteckningar inför helgen och nästa veckas skriftskolträff.

Efter lunchen ska jag på en begravning som jag förberedde förra veckan. Jag läser anteckningarna från samtalet med de anhöriga och återkallar i minnet människors uttryckssätt, tonlägen och känslan som samtalet väckte hos mig. Jag ser på det tal jag skrev, det motsvarar den uppfattning jag fick av samtalet.

Själva jordfästningen går som planerat. Efter jordfästningen inser jag att jag har en timme tills jag ska träffa de anhöriga inför nästa veckas jordfästning. En liten stund att andas. De här luckorna är värdefulla. Det ger mig lugnet att vara närvarande i stunden. I sorg och i glädje. Tidvis finns fler luckor i kalendern, tidvis färre.

I skrivande stund skruvas tempot upp eftersom vi närmar oss julen. Efter min lilla andningspaus åker jag hem till de anhöriga inför nästa veckas begravning. Vi samtalar om den avlidna, om händelser i livet, om vägen som ledde till den situation som nu är och  
dödsögonblicket. Om saknad och om livet som fortsätter. Om sorg och glädje. Ja, allt som hör livet till.

När jag lämnar sorgehuset känner jag marken under mina fötter. Jag känner också kraften av Gud. Den kraft som ger mig styrka. Den kraft som bär genom allt.

Lördag

I dag är en annorlunda dag. Min arbetsuppgift är att åka till skogen med den mångkulturella verksamheten. I min bil åker en familj och en studerande. Vi samtalar lite, alla personer är nya för mig. Vi är några bilar och väl framme vid målet presenterar alla sig och berättar varifrån vi kommer. Det är flera nationaliteter.

Vi går några kilometer. För en del är det första gången de är i skogen. Andra är redan vana vandrare.

Jag håller en andakt i samband med matrasten. Alla ska ha med sin egen mat men snabbt lägger deltagarna fram den färdkost de tagit med och bjuder åt alla. Det blir ett spontant knytkalas dit alla är bjudna och ingen frågar om eller vad de andra tagit med.  Stämningen är öppen och familjär.

När vi kör hem är alla mätta och nöjda och aningen trötta. Då jag lämnat av mina passagerare har jag en stund att reflektera över dagen innan jag tar fram min andaktsapp.

Söndag

Söndag innebär för det mesta gudstjänst. Så även idag. Hemma plockar jag fram gudstjänstsakerna. I bilen har jag en bönestund. Det har blivit en vana att alltid freda en del av min arbetsväg för andakt. Sedan sätter jag ofta på nyheterna via telefonen eller ringer till vänner. I balansen arbete och familjeliv är de här 30–40 minuterna till och från jobbet min egen tid.

Väl framme vid kyrkan är jag beredd för gudstjänsten. Nu är jag här ifall någon behöver mig. Jag lägger fram mina saker, hämtar ett vattenglas och tar in stunden. Tillsammans med kantorn och vaktmästaren går vi igenom upplägget och ber en enkel bön.

Innan jag går in räknar jag mina saker, det är fem saker som ska med. Kyrkohandboken, psalmboken, kungörelserna, predikan och agendan. Alban har jag på mig. Själva gudstjänsten är en bönepaus från början till slut. Från första psalmen känner jag pulsen gå ner och den avslappnade, lugna bönens ande tar mig med i firandet av gudstjänsten. 

Själva gudstjänsten är en bönepaus från början till slut.

Det finns vissa ställen där jag känner hur min själ andas. Gudstjänsten är ett sådant ställe. Mitt växthus är ett annat. När vi når slutet av mässan skickar jag i väg församlingen med orden "Gå i frid och tjäna Herren med glädje". De orden får jag också rikta till mig själv. Nu är vi beredda för en ny vecka. För mig börjar det med ledighet och tid med familjen.

Emilia