Kristina Örn och Lina Smeds jobbade båda länge i skolvärlden innan de sadlade om för att bli diakoner. Kristina hann vara lågstadielärare i 27 år och Lina arbetade i en förskola. 

I dag är Kristina diakon i Närpes församling där Lina, som precis börjat studera till yrket, nu också gör sin praktik. Eftersom de ses på jobbet nästan varje dag beslöt de snabbt att Kristina skulle bli Linas mentor.

– Lina ställde frågan och jag tackade genast ja, säger Kristina.

– Mentorskapet är en frivillig del av vår utbildning och tanken är att vi redan under studietiden ska få en naturlig koppling till församlingen genom att ha någon att prata med om allt, förklarar Lina som studerar på Novia i Vasa.

Kristina och Lina beskriver sin relation som ett "lyxmentorskap" eftersom de hinner ses så ofta och verkligen också pratar om just allt. Det kan handla om bibelställen, aktuella frågor i kyrkan, den egna tron och hur de hanterar olika situationer på jobbet.

– Vi har faktiskt fått lära känna varandra, säger Kristina.

Andligheten hela grunden för arbetet

De är båda överens om att andligheten är den viktigaste biten i yrket.

– Det är hela grunden egentligen. Utan andlighet skulle det mest vara vanligt socialarbete, säger Lina.

Hon är ändå förvånad över hur pass andliga studierna faktiskt är. Även om de inte utövar sin tro på skolan så diskuteras den mycket, och de får ofta hemuppgifter som kan gå ut på att till exempel hålla andakter och hitta nya sätt för andlig fördjupning.

– Det gör att man märker att diakonyrket inte bara är ett jobb, utan en livsstil och en hel identitet, säger hon.

När Kristina följt Lina under hennes praktik har hon sett hur hon är inne på helt rätt spår.

– Lina möter varje människa med naturlighet precis där de är i livet. Barn, äldre och allt däremellan. Och man ser att tron är viktig för henne.

Själv upplever Lina diakonyrket som ett kall. 

Men vad är egentligen ett kall? Hur känns det?

– Kan man förklara det som en inre längtan eller en dragning? säger Lina. Att jag har hittat vägarna som leder ditåt. Det har nog vuxit fram under en längre tid. Egentligen började mitt kall när jag var tre år gammal och min storasyster dog.

Storasystern var fem år och treåriga Lina kände sig säker på att hon for upp till himlen, och det satte sig djupt. Den senaste tiden har Lina också förlorat båda sina föräldrar och märkt att hon känt styrka i diakonin på ett personligt plan.

– Genom att finnas till för andra slipper jag mitt eget navelskåderi och allt blir mera meningsfullt. Jag möter människor med mycket sorg och upplever att jag kan förstå dem och det ger mig otroligt mycket.

Genom att finnas till för andra slipper jag mitt eget navelskåderi och allt blir mera meningsfullt.

Kristina tror också att egna förluster kan bli en tillgång i yrket.

– Sorgen är det pris vi betalar för kärleken. Det kan vara svårt att prata om döden, men det är en viktig del av vårt arbete.

Omväxlande arbete

Som diakon har man inte två likadana arbetsdagar och åldersspannet är stort. Kristina har varit med på ett nöddop av en två dagar gammal bebis och uppvaktat en 106-åring. Den bredden i yrket har Lina också lagt märke till under sin praktik.

– Det är ett omväxlande arbete som vi dessutom får forma efter våra egna styrkor, säger Kristina.

För hennes del betyder det att hon gärna håller andakter på skolor och daghem, på ett psykosocialt boende och på dagverksamheten för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Besöken hos församlingens äldre medlemmar känns också viktiga och meningsfulla. Hon säger att hon trivs med att sprida det kristna budskapet och betonar att diakonin är öppen för alla och inte bara för de troende.

– Och vi behöver inte evangelisera alla gånger heller, vi hjälper genom handlingar också. Det är ett annat sätt att sprida kyrkans budskap – att finnas för människor i nöd.

Nedskärningarna märks nu också i diakonin

Som exempel nämner Kristina nedskärningarna som sakta börjar märkas i Närpes.

– Tidigare har vi haft det ganska bra här, men nu ser vi många som kommer till oss för att få hjälp med att betala räkningar och för att få mat.

Även människor som tidigare klarat sig bra och själva bidragit till diakonin kommer nu för att få stöd då tiderna blivit sämre.

– Så vi delar ut mera ekonomisk hjälp än vi gjort förut, säger Kristina.

– Samtidigt har vi också fått mera stöd än vanligt i år, från både företag, föreningar och organisationer. Det är jag väldigt glad över eftersom det är varje kristen människas uppgift att förverkliga diakoni genom att visa omsorg om sin medmänniska i vardagen.

Varje kristen människas uppgift att förverkliga diakoni genom att visa omsorg om sin medmänniska i vardagen.

– Det är fint att så många vill kanalisera sina gåvor genom diakonin, och det är fint att se tacksamheten hos dem som får hjälp.

Både Lina och Kristina beskriver det som en lyx att få göra och prata om det de tycker är allra viktigast i livet – på arbetstid.

Och Lina, vad vill du säga till den som funderar på att själv börja studera till diakon?

– Känn efter på riktigt och ha inte bråttom. Ibland kan det vara viktigt att vänta också, för det här är ett yrke man mognar i. Sök Gud i ditt eget hjärta.

Text: Hanna Klingenberg.
Foto: Daniella Lindström.

Artikeln har ingått i Kyrknytt 1/2026.

Läs också artikeln om Luisa Tast som utbildar diakoner och kyrkans ungdomsarbetsledare