Mona Engsbo är studentmerkonom och vikarierade på ett företag när hon såg att församlingen sökte en kanslist.

– Jag tänkte att det skulle vara trevligare att jobba med människor än med siffror, så jag sökte och fick jobbet bland 27 sökande. Den 1 mars 1986 började jag på församlingen och bytte från bokföring till folkbokföring.

Mona var den som Vasaborna först mötte när de hade ärende till pastorskansliet. Den rollen trivdes hon bra med. 

– De flesta människor är ju så jättetrevliga, säger hon.

Ibland var jobbet ändå psykiskt betungande. När anhöriga kom för att boka utrymmen och präster för begravningar var det Mona som tog hand om dem.

– Speciellt när det var unga personer som dött kunde jag efteråt gå och tänka på hur de anhöriga skulle orka bära sorgen och vardagen. Tidigare fick vi också dödsattesten till församlingen, och i dem såg man mycket elände.

Mona lärde sig av sina kolleger hur man ska bemöta människor i sorg. Hon såg på och gjorde likadant.

– Med åren fick jag förstås mera erfarenhet. Egna motgångar och svårigheter gör att man blir ödmjuk, att man förstår andra människor och kan bemöta dem bättre.

Egna motgångar och svårigheter gör att man blir ödmjuk, att man förstår andra människor och kan bemöta dem bättre.

Mona är född och uppvuxen i Vasa. Det är något hon hade stor nytta av i sitt arbete.

– Inte har jag känt alla som kommit in, men många. Och många har känt mig. "Vad bra att det är du som är här, du känner ju oss och vet hur vi har det", har de kunnat säga.

Tre kanslister blev en

När Mona började i församlingen fanns det inte ens en elskrivmaskin på kansliet. Det var en av de första sakerna hon tog itu med.

– Jag fick igenom anskaffningen, skrattar Mona. När datorerna kom underlättade det arbetet ytterligare, trots att programmen ofta byttes just när jag lärt mig dem ordentligt.

I början skötte tre personer kanslifunktionerna, sen blev det två och de sista åren var Mona ensam med sina arbetsuppgifter.

En sak som också förändrats är att allt färre kunder besöker kansliet.

– Tidigare kom Vasaborna alltid först till pastorskansliet för att ordna med begravningen. Över tid, och speciellt efter coronapandemin, har de anhöriga börjat söka sig direkt till begravningsbyrån. Jag vet inte vad det beror på, men kanske speglar det att kyrkans roll minskat, funderar Mona.

Under intervjuns gång kommer det flera gånger fram hur bra Mona trivts med sitt arbete. Hon har varit nöjd med sina arbetsuppgifter, och församlingen har varit en trygg arbetsplats.

Har du aldrig funderat på att byta jobb?

– Inte egentligen, svarar Mona. Fast en gång sökte jag och fick ett annat jobb, men jag valde ändå att stanna kvar. Jag tänkte att jag nog har det bättre med mina kollegor på församlingen – och skulle jag byta borde det
ha varit till ett jobb med helt andra arbetsuppgifter.

Samarbetet mellan dem som jobbat närmast kansliet har alltid löpt utan problem.

– Det har inte funnits några intriger eller konkurrens, utan alla har hjälpt varandra. Det är ju så det ska vara på en arbetsplats, det har känts jättebra.

Mona hann ha fem ordinarie kyrkoherdar som chef och alla bidrog på sitt sätt till ett gott arbetsklimat.

– Det var bra stämning hela tiden. Lite speciellt var det ändå att jobba med Ulla Östman, som var en av de första kvinnliga kyrkoherdarna i landet. Hon var lite öppnare och överlag en stark ledare.

Många minnen

När jag frågar om det är några speciella minnen som hon bär med sig blir Mona först fundersam. 

– Vi har haft det roligt och skrattat mycket på våra kaffepauser. Och det har hänt dråpliga saker, men det är inget jag vill berätta om. 

Det är ändå människor i sorg som lämnat de starkaste minnesbilderna.

– När en ung mamma hade dött och familjen besökte pastorskansliet var barnen med. De var så små att de inte ens räckte upp till arbetsbordet. Det var så sorgligt.

– Jag minns också en man i 85-årsåldern som kom direkt från sjukhuset efter att hustrun dött. Han var så ensam där han stod med hustruns tillhörigheter i sjukhusets svarta sopsäck och jag märkte hur mycket hustrun betytt för honom. Fanns det verkligen ingen som kunde ha följt med och stödja honom?

Mona Engsbo

Född och uppvuxen i Vasa, bor nu i Smedsby.
– Familj: Man, två vuxna barn och två barnbarn.
– Hann jobba nästan 40 år i församlingen, först som kanslist och senare som byråföreståndare.
– Hade under åren fem ordinarie kyrkoherdar som chef: Torbjörn Ohls, Ulla Östman, Henry Byskata, Tor-Erik Store och Mikael Forslund.
– När intervjun görs har hon ännu inte riktigt hunnit känna efter hur det är att vara pensionär – "Men jag tror nog att jag får dagarna att gå".

Text och foto: Johan Backholm.

Artikeln har ingått i Kyrknytt 1/2026.