När Olena Zimina flydde kriget i Ukraina för fyra år sedan hann hon bara packa med sig en liten väska. Där fanns hennes viktigaste dokument och en t-skjorta.

– När jag landade i Finland och Vasa åkte vi nästan genast till Hjälplagret där man kunde plocka på sig allt man behövde helt gratis, säger hon. 

Det blev lakan, kläder, kastruller, skor och varma jackor.

Olena fick en lägenhet av socialen som hon delade med tre andra kvinnor, och även till den hittade de all sin inredning på Hjälplagret.

– Det var gardiner, tavlor, skrivbord och andra möbler. Jag kände inte de andra kvinnorna från början, men vi blev nära vänner snabbt.

Jag kände inte de andra kvinnorna från början, men vi blev snabbt nära vänner.

I dag är Olena den enda av kvinnorna som bor kvar i Finland, de andra har åkt tillbaka till Ukraina. Hon bor ensam i en etta, men nära sin familj som lite senare också kom hit – hennes svärdotter och nu elvaåriga barnbarn.De är alla hemma från Mariupol.

I Ukraina jobbade Olena som barnskötare i Kiev.

– Jag älskar att jobba med barn och mina arbetspass var sådana att jag var tre veckor på jobb i Kiev och sedan två veckor ledig hemma i Mariupol. Jag trivdes jättebra med det systemet.

När kriget bröt ut befann hon sig i Mariupol och då de kraftiga beskjutningarna började flyttade hon ner i en källare tillsammans med sin syster och hennes familj.

– Allt kom som en chock. Det fanns så många döda kroppar överallt, för människor dog också av hunger och sjukdomar. Vi satt i källaren i en månad. På marknivå var butikerna och apoteken stängda, och all gas, el och vatten hade också stängts av.

Det fanns så många döda kroppar överallt, för människor dog också av hunger och sjukdomar.

Flykten från Mariupol

När de ryska styrkorna tog sig in i staden beslöt Olena sig för att fly tillsammans med ett par av sina grannar. Lägenheterna togs ifrån dem och ryska familjer flyttade in, så hon packade t-skjortan, några viktiga papper, sitt pass och började lifta. De färdades över tvåhundra kilometer på fem dagar.

– Våra kläder blev bara smutsigare och varje kväll lagade vi mat på nya platser. I källare och korridorer och ofta utan kokplatta. Längs vägen fanns det alltid människor som ställde upp, fast de själva hade det minst lika svårt.
Raketer hördes hela tiden, men Olena minns hur de ukrainska soldaterna gjorde dem trygga.

– Min son Dima är soldat, så han är kvar i Ukraina. Han krigar ännu och har fått en medalj för sitt mod. Hans uppgift är att desarmera minor och bomber.

Olenas flykt slutade i ett stort polskt läger fullt med madrasser på golvet och där fick hon så småningom veta att det fanns finländare som betalat för bussar till Finland, och i en av dem rymdes hon med.

Nu är de flesta hus i grannskapet i Mariupol borta, och många av grannarna som valde att stanna kvar där har dött. Det finns inte heller något internet där, så Olena har svårt att hålla kontakt med sin son, men ibland lyckas de hitta varandra via Telegram eller Whatsapp.

– Fast internet känns väldigt osäkert, säger hon.

I dag har resten av hennes familj bott tre år i Finland. Svärdottern har arbetat på fabrik och studerar finska på Alma och barnbarnet går i skola. Själv studerar Olena svenska på nätet och har också gjort praktik på både Fylgia
och Carl & Carolina. Dessutom vistas hon ofta på Hjälplagret som visade sig vara mer än bara en lokal full med saker.

– Hjälplagret känns nästan som ett hem, säger Olena.

Förutom att hon träffade många nya vänner där började de också laga borsjtjsoppa i Trefaldighetskyrkans krypta, och sjunga tillsammans på kvällarna. Dessutom har hon åkt till Umeå med Röda Korset för att besöka Röda Korset där.

– Vännerna på Röda Korset är fina och speciella. Spännande, sociala och nyfikna.

Vännerna på Röda Korset är fina och speciella. Spännande, sociala och nyfikna.

Överlag är Olena förvånad över hur snälla finländarna varit mot henne, så nu vill hon ge tillbaka och jobbar ofta som frivillig på Hjälplagret.

Att vilja ge tillbaka

– Jag vill hjälpa andra människor eftersom jag vet hur det känns att själv faktiskt behöva den hjälpen också. 

På Hjälplagret i Vasa centrum finns två arbetspass, ett där man tar emot donationer och ett annat där man är med och delar ut till de som behöver. Olena har märkt att hjälpbehovet är stort men också att gruppen av behövande har förändrats. Förr kom det övervägande ukrainare men nu är besökarna oftast utländska studerande.

– Och de är många. Det är fler som hämtar än som donerar, men de som donerar kan ibland ge så stora mängder att det räcker till de som behöver.

Skulle du beskriva Hjälplagret som en mötesplats?

– Ja, det är absolut en knutpunkt.

Och vetskapen sprids. Ibland har Hjälplagret till och med fått mejl av människor som inte ännu har kommit till landet.

Olena Zimina

– Kommer från Mariupol i Ukraina.
– Flydde kriget och kom till Vasa för fyra år sedan.
– Arbetade tidigare som barnskötare i Kiev.
– Bor i dag i Vasa nära sin familj.
– Studerar svenska och har gjort praktik inom äldreomsorg.
– Är aktiv som frivillig på Hjälplagret.

Hjälplagret

– Drivs i samarbete mellan Vasa svenska församling och Röda Korsets svenska avdelning i Vasa.
– Verksamheten bärs upp av frivilliga.
– Vill du bli frivillig? Kontakta koordinatorn, diakon Kati Norrgrann, 044 480 8365, kati.norrgrann@evl.fi.
– Samlar in och delar ut vardagsförnödenheter till nyanlända och andra hjälpbehövande i Vasa med omnejd.
– Finns på Vasaesplanaden 3 E.
– Donationer tas emot onsdagar kl. 12–14 och torsdagar kl. 16–18.
– Tar emot hela och rena kläder, skor, husgeråd, hemtextilier, sängkläder och leksaker,
– Besök kräver tidsbokning – ansökan sker via Kati Norrgrann.

Text: Hanna Klingenberg.

Artikeln har ingått i Kyrknytt 2/2026.