Christina Björkman sitter i sin lägenhet i stan, inte långt från vattnet. Genom vardagsrumsfönstret ser hon havet som betyder mycket för henne. Efter femtio år i Sundom och ett långt liv tillsammans med sin man Kurt flyttade hon för några år sedan tillbaka till Vasa. Flytten kom efter det svåraste i livet: att vårda sin man genom en lång sjukdomstid och till slut ta farväl.

– När Kurt blev sjuk började jag gå i kyrkan på ett annat sätt än förr, berättar Christina. Det var inget stort steg. Jag behövde bara en plats där jag fick vara, där jag fick tanka för att orka.

Kurt fick cancerdiagnosen i september 2022. Läkarna gav honom tre månader, men han levde i ett år och fyra månader. På julaftonen 2023 dog han.

– Jag satt med honom då han dog. Det var lugnt och skönt. Jag hade varit på julbönen i Sundom kyrka och for sen till honom på sjukhuset. Jag sa åt honom ”Släpp taget. Gå mot ljuset.”

Släpp taget. Gå mot ljuset.

Fortsatte gå i kyrkan

Efter att Kurt dog fortsatte Christina att gå till gudstjänsterna i Sundom kyrka. Det som först hade varit en plats att hämta kraft ur under sjukdomstiden blev något att hålla fast vid också efteråt.

– Jag behövde inget annat just då. Jag fick så mycket ro i kyrkan. När man sköter en sjuk människa, även om det inte är besvärligt, behöver man någonstans där man bara får hämta kraft.

I dag deltar Christina regelbundet i högmässorna. Det är ofta omkring 15 personer i kyrkan en vanlig söndag.

– Vi har blivit ”de vanliga”, säger hon med ett leende. De som jag som ung upplevde som ”de vanliga”, en grupp äldre människor som man visste att alltid fanns i kyrkan. Nu är det vi.

För Christina är det inte bara gudstjänsten som betyder mycket, utan också människorna. Med tiden har det vuxit fram en gemenskap som fortsätter också mellan söndagarna.

– Jag har fått vänner där. Vi hör av oss till varandra och bryr oss om varandra. När jag kommer till kyrkan möts jag av värme, vi kramas och frågar hur det är. Det gör gott.

Kom som du är

Christina beskriver gudstjänsten som en plats där man får vara precis som man är, utan krav.

– Man kan sitta där med sina tankar. Det är kravlöst. Det är nästan kontemplativt.

Nattvarden har blivit en viktig del av gudstjänsten för henne.

– Där tankar jag. För att få ro och glädje. Efteråt känns det lätt, som om något släpper.

Numera stannar Christina också gärna kvar på kyrkkaffet, något hon inte alltid gjorde tidigare.

– En vän sa en gång: ”Nog går vi väl på kaffe.” Och så blev det. Det är enkelt, men viktigt.

Musiken är viktig

Även om Sundom kyrka fortfarande ligger henne varmt om hjärtat, går Christina också gärna till Trefaldighetskyrkan. Hon uppskattar särskilt musiklivet och konserterna.

– Jag har själv sjungit i kör som ung, så musiken betyder mycket för mig. Kyrkorna här är öppna och levande.

Christina säger att hon alltid haft en tro. Hon gick i söndagsskola som barn och sjöng i ungdomskör, men det var först senare i livet som tron fick en större och mer bärande plats.

– Att gå i kyrkan betyder att man har en tro. För mig är den jätteviktig. Jag har fått bevis på den så många gånger. Jag har känt mig så väl omskött.

Att gå i kyrkan betyder att man har en tro. För mig är den jätteviktig.

I dag bor hon åter i stan, nära vattnet. Livet ser annorlunda ut, men hon känner tacksamhet.

– Församlingen betyder mycket för mig. Gudstjänsterna ger tröst och styrka. Det är, brukar jag säga, som terapi.

Christina Björkman

– 72 år.
– Född och uppvuxen i Vasa. Bodde i Sundom i 50 år tillsammans med sin man Kurt. Bor numera i stan igen.
– Till familjen hör tre barn, sex barnbarn och två barnbarnsbarn.
– Har arbetat som bibliotekarie och översättare.
– Deltar regelbundet i gudstjänster och högmässor i Sundom kyrka och konserter i Trefaldighetskyrkan.
– Upplever gemenskapen i församlingen som en viktig del av vardagen.

Text och foto: Johanna Backholm.

Artikeln har ingått i Kyrknytt 2/2026.