Stina och Roger säger inte nej

I vintras hölls biskopsvisitation i Vasa svenska församling. Då besökte biskop Bo-Göran Åstrand Vuxensoppan-träffen i Sundom prästgård som hemlig gäst. Stina och Roger Stenros hörde till de få som visste att biskopen var i antågande.

När biskopen anlände stod Stina med förkläde runt midjan och diskade. Några minuter senare stod hon framme i den fullsatta salen och höll välkomsttalet till biskopen. Det här är ett bra exempel på Stinas och Rogers engagemang i Sundom kapellförsamlings verksamhet.

– Det mesta av det som Stina och jag gör, gör vi tillsammans. Därför har det också blivit så i församlingssammanhang. Stina säger ja, och så hänger jag med, säger Roger.

Ibland är det Roger som tar initiativet och även då är arbetsfördelningen klar.

– Om jag funderar på varför vi behöver ordna talko och vad som behöver göras, så är det Stina som sammankallar till talkot.

Man säger inte nej lättvindigt

Stina är storasyster i en skara på fem och fick tidigt lära sig att hjälpa till. En vana som fortfarande sitter i.
– När man ser att det finns ett behov så ställer man upp. Men om man ska förklara vad det ger att vara aktiv i församlingen är ord egentligen för fattiga, säger Stina och vänder sig till Roger och ber om hjälp.

Roger konstaterar att man känner sig sedd om någon ber om hjälp.

– I den situationen säger man inte nej lättvindigt. Men det har funnits situationer som blivit tunga. Då måste man bara besluta att stiga till sidan och låta någon annan ta över.

Det har funnits situationer som blivit tunga. Då måste man bara besluta att stiga till sidan och låta någon annan ta över.

Ett av paret Stenros större åtaganden var när de under fyra år hade ansvaret för Kronvik lägergård. Ännu större blev ansvaret under den stora flyktingvågen 2015.

– En busslast med 48 personer kom oväntat ett dygn för tidigt, en mörk fredagskväll i september. Vi kände till huset och behövde inte fundera på om vi skulle ställa upp, speciellt inte som många andra ställde upp, säger Roger.

– De första nätterna sov Roger på köksgolvet. Vår sons gamla liggunderlag från scouttiden fick utgöra madrass, berättar Stina.

Men det var Stina som fick respekt. Hon kallades mamma Stina.

– De lydde mig för jag var amper och gråhårig, skrattar Stina.

Vad ger församlingsaktiviteten?

– Det har vuxit fram verklig vänskap och ett förtroende mellan oss som är aktiva. Man vet att det finns folk som ställer upp. Den här gemenskapen håller också när det kärvar till i livet. Då vet du vem du kan prata med, berättar Stina.

Stina är inflyttad i Rogers hemby Sundom, med rötterna i Karleby. Hon gick genast med i kapellfösamlingen. Ett nytt jobb, nybyggt hus och ett litet barn gjorde att det ändå tog länge innan hon hittade sin plats i gemenskapen.

– Också idag finns det säkert många nyinflyttade som skulle behöva hitta denna någon som man kan dricka en kaffekopp tillsammans med och tala om det som ligger överst i livet. Inom församlingen har vi försökt hitta former för att erbjuda gemenskap för personer i olika livsskeden, säger Stina.

Men gränserna mellan grupperna behöver inte vara ristade i sten. Förra hösten behövde barngrupperna ett staket för att göra gårdsplanen vid prästgården tryggare. Roger och övriga deltagare i gruppen Karakaffe, en diskussionsgrupp för män, byggde då staketet på talko.

Saknar diskussioner kring tron

Både Stina och Roger har vuxit upp med ena foten inom kristen verksamhet, även om församlingslivet inte spelade lika stor roll i deras respektive barndomshem som i det vuxna livet. För Stina gav speciellt studentmissionen i Åbo och ungdomsverksamheten i Karleby under sommarloven en stabil grund.

– Studentmissionen gav mycket kunskap, med bibelstudier och inbjudna talare varje lördagkväll. Vi kom från alla trossamfund och diskuterade mycket. Vi konstaterade att vår tro handlar om samma sak, även om vi hade olika bakgrund och traditioner.

Stina är är kemist och har bland annat utbildat laboranter medan Roger är eltekniker i grunden. I vuxen ålder började han studera experimentell fysik. Han har ett stort intresse för vetenskap och tvekar inte att ifrågasätta kyrkan.

– Det som stör mig är att diskussionen kring trosfrågor saknas. Det är lite som att svaren gavs på tidig medeltid och idag är allt färdigdiskuterat.

Det som stör mig är att diskussionen kring trosfrågor saknas. Det är lite som att svaren gavs på tidig medeltid och idag är allt färdigdiskuterat.

Ångrar ni någon gång att ni lovat ställa upp när frivilligarbetet i församlingen kallar?

– Om det blir riktigt mycket på en gång får jag huvudvärk. Roger brukar säga att det inte finns så mycket annat som stoppar mig än migrän. Men vet du, man känner inte alltid efter, skrattar Stina.

Text och foto: Jessica Morney.

Artikeln har ingått i Kyrknytt 2/2023.