Till nyhetslistan

Arbetet har lärt sjukhusprästerna att göra modiga val

Sjukhusprästerna Malin Lindblom, Ann-Sofi Nylund och Tuija Storbacka har ett arbete som är både utmanande och givande. De finns till för patienter, anhöriga och personal på Vasa centralsjukhus när livet är som mest skört och osäkert. Mötet med sjukdom, död och helighet i arbetet påverkar valen de gör i sina egna liv.

Tre kvinnor i en korridor.

Ann-Sofi Nylund har arbetat som sjukhuspräst i Vasa i åtta år. Malin Lindblom som är ledande sjukhuspräst och Tuija Storbacka som är sjukhuspräst började arbeta som sjukhuspräster våren 2023. Innan dess arbetade Malin som kaplan i Sundom kapellförsamling och Tuija i Vaasan suomalainen seurakunta.

Bland tusentals anställda på Vasa centralsjukhus område finns också tre sjukhuspräster: Malin Lindblom, Ann-Sofi Nylund och Tuija Storbacka. De betjänar patienter, anhöriga och anställda inom specialsjukvården i Vasa och lönen betalas av Vasa kyrkliga samfällighet och avtalsförsamlingar inom Österbottens välfärdsområde.

Sjukhusprästerna har alla många års erfarenhet av att jobba som församlingspräster medan arbetet som sjukhuspräst är ganska nytt för ledande sjukhuspräst Malin, och Tuija, båda började på sjukhuset för knappt ett år sedan. Ann-Sofi har arbetat som sjukhuspräst i åtta år.

– I församlingen består en stor del av arbetet av planering och förberedelse. Som sjukhuspräst ska man vara redo för utryckning med kort varsel och man vet inte vad man möter, säger Malin.

– Det är också en av tjusningarna med jobbet, att man aldrig på förhand vet vad dagen för med sig, säger Tuija.

Ann-Sofi konstaterar att man aldrig kan tänka tanken att man skulle vara fullärd.

– Det viktigaste är att kunna nollställa sig för att läsa av situationen och komma fram till vilken uppgift och roll man har just där och då, säger Ann-Sofi.

Sjukhusprästens många roller

Ibland är uppgiften tydlig, som då en patient önskar nattvard eller sjukhusprästerna tillkallas för att hålla en andakt. Det centrala i sjukhusprästernas arbete är en lugn och trygg närvaro oberoende av vilken roll de har.

De gånger då patienten inte vet hur hen ska förhålla sig till sjukhusprästen kan samtalet vara trevande och patienterna kanske prövar sjukhusprästen. Ibland kan det kännas som att innehållet i samtalet varit ytligt och mest handlat om väder och vind, men patienten har ändå upplevt något större och tackar genuint efteråt.

– Jag upplever att det ibland behövs så lite för att heligheten ska bli närvarande. Det kan vara att vi sjunger en psalm eller ber en bön och ”duns”, så faller det heliga ner över oss, förklarar Ann-Sofi. På så sätt är vi i en tacksam situation.

Malin och Tuija instämmer.

Jag upplever att det ibland behövs så lite för att heligheten ska bli närvarande. Det kan vara att vi sjunger en psalm eller ber en bön och ”duns”, så faller det heliga ner över oss.

Sjukhusprästerna representerar trygghet

Tuija tror att sjukhusprästerna representerar trygghet. Det är inte alltid patienten som kallar på sjukhusprästen utan en anhörig eller personalen. Prästen kan vara en del av den helhetsmässiga vården. Prästens uppgift kan också vara att stöda anhöriga så de kan släppa taget om patienten.

– Då är vår uppgift att föra på tal det som är svårt att tala om, till exempel när patienten är döende, säger Tuija.

Hennes motto är ”Håll tyst. Håll ut. Håll om”. Det har hjälpt henne många gånger.

– Innan jag stiger in i sjukhusrummet stannar jag helt snabbt utanför dörren och ber ”Var du med mig Jesus”.

Innan jag stiger in i sjukhusrummet stannar jag helt snabbt utanför dörren och ber ”Var du med mig Jesus”.

Sjukhusprästerna är överens om att stunderna vid en dödsbädd kan vara fina och Gud finns alltid med. Där finns också hoppet.

Arbetet påverkar också fritiden

Sjukdom och död avspeglas i sjukhusprästernas inställning till mycket, inte bara arbetet utan också fritiden.

– När människor drabbas av sjukdom och död skalas allt onödigt och ytligt bort. Allt är mera på riktigt och djupare, förklarar Malin.

– Arbetet har lärt mig att göra modiga val, att leva på ett sätt som motsvarar vem jag är. Jag gör inte saker för att anndra människor tycker det om det inte överensstämmer med mina värderingar, säger Tuija.

– Man får också en sorts livshunger, påpekar Malin.

– Jag märker dagligen att man inte ska skjuta fram saker, konstaterar Ann-Sofi.

Ingen av Vasa sjukhuspräster räds döden.

– Jag tror att döden klargör livet och att jag kommer att möta mina kära på andra sidan. Jag tror att Gud tar hand om oss, säger Tuija.

– Jag tror att Gud tar emot oss och att vi flyttas till en tidlös tillvaro, Hans tillvaro, säger Malin.

Jag tror att Gud tar emot oss och att vi flyttas till en tidlös tillvaro, Hans tillvaro.

– Jag tror att allt det som är gott i livet – det som ger oss glädje, tryggheten, kärleken, Guds spår här i livet – väntar oss när vi dör, säger Ann-Sofi.

Sjukhusprästerna

Sjukhusprästerna har två arbetsrum på Vasa centralsjukhus men en stor del av dagen finns de ute bland patienter och personal. De finns också på Vasas allmänmedicinska avdelningar och Gamla Vasa sjukhus.

- Någon av sjukhusprästerna finns i beredskap för de behov som uppstår på sjukhuset alla dagar klockan 8–20.

Text och foto: Johanna Backholm.

Artikeln har ingått i Kyrknytt 1/2024.

1.2.2024 16.06