Nyhetslista

Kroppen är bara en dräkt

9.1.2020 11.51

En man och kvinna ler och ser lyckliga ut.

Nina och Patric var ihop redan innan de träffades.

Det började med en ful bön i Härnösand. Patric Sjölander hade varit frånskild i två års tid och börjat längta efter någon att dela sitt liv med – och på den kristna dejtingsajten ”Sjunde himlen” hade ingen nappat.

– Så en kväll bad jag att nu skiter jag i dig Gud, om det inte lyckas.

Strax efteråt träffade han Nina som precis loggat in på andra sidan Bottenviken – i Närpes. Hon var nyseparerad, trött på alla misslyckanden och noga med att poängtera att hon inte sökte något nytt förhållande.

– Egentligen förstod jag inte ens varför jag registrerat mig.

Ändå började de chatta, och om Patric redan då hade fått veta vad det skulle leda till och vilka hisnande förändringar som väntade, hade han knappt vågat säga ett första ”hej”. Men när han väl hade gjort det kunde ingen av dem sluta skriva.

– När man möts i skrivandet möts man verkligen från djupet, säger Nina.

Man lär känna varandra inifrån och på ett sätt lär man känna sig själv samtidigt, så om båda är sanna kan det bli jättebra. Patric och Nina chattade så ofta de kunde och snart började de också prata med varann i telefon, fast Nina inte tyckte om det. För henne var det lättare att skriva och allra helst ville hon ses i verkligheten. Men med den ena kroppen i Närpes och den andra i Härnösand var det inte världens lättaste att stämma träff. Särskilt inte då de båda hade egna barn – Nina tre och Patric två. Fast snart bestämde de sig för att göra det i alla fall.

Chatten började i februari 2003 och det blevt en dejt på riktigt redan några månader senare.

Vad som är på riktigt kan man såklart diskutera – för både Nina och Patric tycker att de var ihop redan innan de sågs ”på riktigt” första gången. Och ändå ville Nina börja hela dejten med att blunda, för att allt kändes för intensivt.

– Jag var redan bekant med hans röst och vi kände varann hur bra som helst på insidan, så då blev det för underligt att bara stå där och förmedla oss med två konkreta kroppar.

– Jag kunde se honom och röra honom men det var bara skalet. Patric håller med om det absurda i situationen.

– Kroppen är bara en dräkt, säger han.

Pendlade i båda riktiningarna

Redan efter första dejten eskalerade pendlandet. Patric började köra från Härnösand till Umeå var tredje fredag – en sträcka på 220 kilometer – för att sedan ta färjan till Vasa. Så fick han vara hos Nina i Närpes till söndagen då det var dags att åka hem igen och de måste vänta på nästa fredag – som låg tre veckor in i framtiden.

Påsken 2004 förlovade de sig, och 2005 gifte de sig och Patric flyttade till Närpes.

– Det var härligt, men det innebar på samma gång att jag fick lämna mina söner kvar i Härnösand och det var rätt kämpigt, eftersom pojkarna var bara 12 och 14 år. Då fick jag börja pendla hem istället för att träffa dem, så ofta jag kunde. Men nu har ena sonen flyttat hit och skaffat egen familj i Närpes, så idag får jag kompensera som farfar.

Dragningskraften var borta

I början av äktenskapet printade Patric och Nina ut sina första chattar, för att se vad som varit så pass starkt att det lett till den omvälvande nystarten i livet.

– Men fast vi skrev ut alla sidor och lusläste, såg vi inte dragningskraften någonstans. Chatten var bara full av ord, ord, ord. Och det där starka pirret som vi känt och som varit påkopplat precis hela tiden – det märktes ingenstans, säger Patric.

Nina säger att det var som om de dragits till varann där mellan orden istället, eller bakom orden – och inte i själva orden.

Men såklart fanns det också mycket viktig info i texterna. De berättade båda rätt utelämnande om sina egna uppväxter, och de pratade också en hel del om Gud och tro, som är viktiga ämnen för båda.

Patric växte upp i en kristen, trygg, stabil familj – först i Stockholm tills han fyllde tio, och efter det i Nordingrå vid Höga Kusten. Föräldrarna var med i en bönegrupp som brukade besöka Hall, ett fängelse där många fångar hade livstidsstraff.

– Pappa försökte hitta det goda i varje mänska och ge dem hopp, och ibland bjöd han också hem vissa fångar till oss. De var roliga och kunde trolla bort både näsor och mynt, och en av dem hade tatueringar och hårda knölar i armvecken.

Så redan när Patric var liten fick han höra många kraftfulla livsberättelser.

– En av fångarna hade levt ett tryggt och ordnat liv precis som vi.

Han hade fru och två barn, och en dag sprang de båda barnen över vägen för att säga hej till grannens hund, och blev ihjälkörda. Mamman hämtade sig aldrig psykiskt, och pappan blev till slut den fången som besökte dem, för att han börjat dricka och göra många andra dåliga beslut.

– Det går inte att döma en person förrän man verkligen förstått hela bakgrunden. Fast allt vi gör får konsekvenser.

Nina drogs till det farliga

Nina beskrev sin egen livsväg som betydligt mera invecklad än Patrics. Hennes liv hade varit dramatiskt och tufft, och redan som tonåring var hon vilsen.

Hon säger att hon inte förstod att vara rädd om sig själv och att hon inte fattade sitt eget värde.

Nina kunde tro på Gud, men det fanns mycket i det farliga som lockade och hon ville dit för att ta reda på vad det var. Men flykten från Gud kändes hela tiden som ett gummiband som ville dra henne tillbaka.

– Och till sist gav jag efter och sprättade hem igen.

– Jag var tjugo år och småbarnsmamma och kände att jag inte klarade av mitt eget liv längre. Och när jag erkände att jag behövde hjälp, hände något. Jag fick en ny slags trygghet och jag var inte ensam mera, för Gud är med mig sedan dess.

Förr drogs Nina också mest till farligare män, och nu drogs hon alltså till Patric, som är den snällaste och mjukaste mänskan hon vet.

Stöpta i samma material

Men trots att de har så olika bakgrunder, känner både Patric och Nina att de ändå är lika och liksom stöpta i samma slags material. De tror båda att det beror på att de möter sina medmänniskor på samma sätt, och att det då blir lätt och automatiskt att finnas i världen tillsammans. Att inte bara beskåda varandra – utan att tillsammans också beskåda och delta i världen runtomkring.

Redan när de träffades i ”Sjunde Himlen” hade de arbetat med samma saker. Patric hade varit fritidsledare i en högstadieskola och Nina hade jobbat med ungdomar i Närpes. Och de märkte att de brann för samma ideal.

Idag är Patric ledare för ungdomsverksamheten i Närpes församling och en av plattformarna i hans jobb är Café Albert – som Nina har drivit i föreningen Förebyggarnas regi sedan år 2002.

– Fast häromåret bröt jag och tog en paus, för att jag kände mig för gammal för att få jobba med ungdomar. Men efter ett par år blev längtan tillbaka ändå för stark, så nu är jag här igen.

Och nu har hon insett att det är hjärtat som är huvudsaken – och aldrig åldern. Precis som hon också har insett att man inte måste ha varit trasig själv för att kunna jobba med trasiga ungdomar – och det är Patric det perfekta exemplet på, tycker Nina.

Faffin och Famsun

Fast de jobbar hårt tillsammans, för att de vill det, kompletterar de varann också på fritiden. Nu till exempel som ”Faffin och Famson”, då Patric precis blivit farfar och Nina därmed bonusfarmor.

Egentligen har de väl kompletterat varann redan från början, då de gick in på ”Sjunde Himlen” för sexton år sedan och startade sin chatt. För först skrev de bara under med signaturer, Nina kallade sig själv för Shine, medan Patric döpte sig till Altair – som är en stjärna. 

 

Text: Hanna Klingenberg
Foto: Patrick Östman

« Till nyhetslistan