Endast hjärtat kan gripa den Gud som övergår vårt förstånd

Ett samtal om det ogripbara och de ordlösa hemligheterna

I den här artikeln publiceras delar av en brevväxling mellan Hanna Klingenberg och Jimmy Österbacka kring temat mystik. Ett tema som inte är helt lätt att belysa och diskutera eftersom mystiken ofta beskrivs som en ordlös upplevelse. Det är Hanna som frågar och Jimmy som svarar.

Hur är det att jobba med ett tema som kristen mystik på ett så omfattande sätt i flera år: trasslar man in sig eller reder man ut?

Den kristna mystiken är en mycket viktig del av min forskning, men egentligen är det pingstpastor Peter Halldorfs författarskap och ekumeniska vision som är mitt huvudsakliga intresse. Jag forskar vid sidan om mitt arbete som präst och har upplevt det som ett stort och inspirerande projekt som jag får
hålla på med under en längre tid. Jag har redan gjort många intressanta utflykter och allt kommer inte att rymmas med.

Jimmy Österbacka är intresserad av kristen mystik.

Vad är skillnaden mellan en kristen mystiker och en mystiker som förankrat sig i någon annan religion?

I jämförelse med österländsk andlighet som buddhism och hinduism skulle jag säga att det finns ett tydligare kärlekens mysterium i djupet av den kristna mystiken, medan det i de andra mera är en fråga om att förändra medvetandet. Enkelt uttryckt är skillnaden mellan ”östlig mystik” och kristen mystik att den första är en mer ensam upptäcktsresa som uppgår i alltet, medan den senare är mera av en kärleksresa. Höga visan är ju mystikernas mest älskade bibelbok. Den kristne mystikern har en djup övertygelse om att vara älskad av Jesus och att man kan växa i vishet utifrån den kärleken.

Höga Visan? Varför har de kristna mystikerna fastnat för just den och finns det någon text där som du själv tycker extra mycket om, och i så fall varför?

Mystikerna har sett att det handlar om hur mycket Kristus älskar sin kyrka. Jag har själv funnit det givande att läsa Höga Visan, men mina tankar om den läsningen vill jag hålla för mig själv.

I Bibeln tar man drömmar på stort allvar och ser dem ofta som budskap från Gud. Som bibelläsare tar vi också berättelserna om dessa drömmar till oss, men vad hände med vårt eget drömmande längs vägen? Nu tycks vi mest se det som något overkligt och rörigt, som det inte är klokt att behandla seriöst, eller ens värt att betrakta som vägledning. Hur ser de kristna mystikerna på det här – och på andra fenomen som till exempel stigmata? Är det sant, intressant, bara spektakulärt eller något helt annat?

När det gäller drömmar, syner och upplevelser som vi skulle se som övernaturliga eller extraordinära så skulle jag säga att den kristna mystiken nog i regel hellre vill fokusera på vad dessa leder till. Alltså vad frukten av dem blir, snarare än fenomenen i sig. Konsten att skilja mellan andarna har alltid varit av stor betydelse hos mystikerna. 

Ofta är det så att sanningen och godheten inte upprör eller oroar, Gud ger istället själen glädje, mod, frid och framför allt ödmjukhet. Den onde anden för däremot med sig upprördhet, oro och upphetsning, ibland också ängslan och självförhävelse. En andlig upplevelse som kommer från Gud inger oftast själen stillhet och förtegenhet.

Ödmjukheten är alltså ett rätt så säkert kriterium att följa när man urskiljer. Det berättas att den helige Antonios har sagt: ”Jag såg fiendens alla snaror spända över jorden, och jag kved och frågade: vem skall kunna undgå dem? Och jag hörde en röst som svarade: Ödmjukheten.” Ödmjuka människor kan alltså följa Jesus i hans ödmjuka kärlek och verka för hans rike som ”inte är av denna världen”.

Altaret på familjen Österbackas vind.

Ödmjukhet är ett spännande ord. Så länge Gud upplevs som både kärleksfull och stor kan det vara lätt att stå ödmjuk inför just honom. Men hur är det då med ödmjukheten inför medmänniskan, som ju faktiskt kan håna, ljuga och skada? Finns det en risk för självutplåning om man ödmjukar sig för mycket inför medmänniskornas elakheter, finns det en risk för att man låter sig trampas på? Eller är självutplåningen tvärtom själva målet? Jesus sa att vi ska vända andra kinden till när någon skadar oss – och han dog dessutom på korset, i stor plåga. Så även om ödmjukheten låter väldigt lätt, kan den  nog vara både smärtsam och jobbig i praktiken?

När man frågar ökenfäderna vad ödmjukhet är finns det ett svar som låter såhär: ”Ödmjukhet är om din broder begår en orätt mot dig, men du förlåter honom innan han ber om din förlåtelse.” Man uppmuntras alltså att göra gott mot dem som gjort ont för att ”vinna sin broder”. Om man inte  klarar av detta kan ett annat alternativ bli att dra sig undan och välja tystnaden.

Det är inte så mycket en fråga om lagar och regler att följa, snarare handlar det om att försöka efterlikna Kristus och det liv han visar. På det sättet är det också otroligt viktigt att ha en andlig vägledare. Att vara utlämnad till sig själv är något som man återkommande varnar för. Vi får hjälp av varandra som Kristi kropp, och genom de kristna hemligheterna.

De kristna hemligheterna är sådant som Treenigheten, Kristusmysteriet, dopet och nattvarden och det som alla kristna får ta del av.

De kristna hemligheterna är i sin tur sådant som Treenigheten, Kristusmysteriet, dopet och nattvarden och det som alla kristna får ta del av. De är uttalade hemligheter, men de förblir ändå mysterium eftersom de har med Gud att göra och Gud övergår vårt förstånd. Vi kan inte gripa Gud med vårt förnuft, men med hjärtat.

De kristna hemligheterna är sådant som Treenigheten, Kristusmysteriet, dopet och nattvarden och det som alla kristna får ta del av, säger Jimmy.

Vilken tanke cirkulerar mest i huvudet just nu, när du går runt och tänker på din avhandling och allt det här med den kristna mystiken?

Jag har funderat en del över hur många olika slags sätt vi kan förhålla oss till tiden på. Till skillnad från mycket i vår nutida värld där det ofta är stressigt, verkar mystikerna vila i ett annat slags förhållningssätt till tiden. Den andliga mognaden är långsam. Det blir bedrägligt om man bara söker  ”kickar” och gör andligheten till en slags snabbmat mera än en dyrbar och vällagad måltid.

Jimmy Österbacka

Jobb: Präst i Pedersöre församling sedan oktober 2018. Jimmy är också utbildad ämneslärare i religion, filosofi och livsåskådning samt doktorand i ämnet praktisk teologi vid Åbo Akademi.
Familj: Hustrun Ida-Maria Österbacka och treåriga dottern Lydia
Bor: I Pedersöre

Intressanta kristna mystiker enligt Jimmy:
- Gregorius av Nyssa
- Augustinus
- Julian av Norwich
- Teresa av Avila och
- Johannes av Korset – för att nu nämna några.

De representerar och förkroppsligar något av vad det innebär att leva i Guds kärlek till världen. Det är sådana som fördjupat sig i sin tro och som blivit ”levande texter” med sina liv. Mänskor som berättar om de kristna mysterierna som vi övriga får dela.

Foton: Camilla Andersson

Artikeln har ingått i församlinstidningen Kyrknytt nummer 1/2021.